Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En dramatisk soaré hos fru Heiberg. Af John Paulsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
JOHN PAULSEN
konstnärinnan. Hon ville än en gång
vara ung och vacker.
Så uppfördes den lilla vådevillen . . .
Bland de spelande voro två af husets
döttrar, fröknarna Lelia och Anna (den
senare numera fru Westenholz) och flere
dilettanter, af hvilka en särskildt, herr
Liebmann, som var ovanligt vacker i sin
riddarekostym, röjde en utpräglad talang.
Han har också sedermera blifvit en
bekant skådespelare vid kungl, teatern.
Själfva pjesen gjorde föga eller intet
intryck på mig — det var ju ett
ungdomsarbete utan pretentioner — jag kan
inte en gång påminna mig hvad den
handlade om. Men utförandet
intresserade och fängslade, man märkte, att
själfva fru Heiberg hade varit
sceninstruktör. Bara åsynen af all denna ungdom
och skönhet och lifsglädje där uppe på
scenen värmde en om hjärtat. . . Det
låg som berusning i luften . . .
Efter skådespelet den öfverdådigaste
supé, där champagnen inte fattades. Vi
åto vid småbord, jag fick den äran att
ha fröken Josepha Martensen, biskopens
dotter, till bordsdam. Stämningen var
i högsta grad animerad. Skämt och
muntert tal ljöd från alla kanter . . . Och
den lyckliga stämningen kulminerade vid
desserten, då knallbonbons smällde af,
blandande sina små muntra pistolknallar
med sällskapets skrattsalfvor. I hvar
bonbon låg en hopviken narrhätta af
kulört papper. Jag vecklade upp min,
satte den på mig och placerade sans
fafon en annan på biskopsdottern vid
min sida. Den klädde henne bra, den
satt där som en mitra. Hon upptog
skämtet med grace. De yngre i
sällskapet följde mitt exempel, — och snart
sutto vi där allesammans, med undantag
af värdinnan och hennes gamla vänner,
som en rad clowner, med blå och röda
och gröna narrhättor på hufvudet . . .
En stormande skrattkör hälsade denna
förvandling,
Fru Heiberg blickade leende, med
moderlig välvilja, ut öfver församlingen.
Konstnärsblodet, zigenarnaturen i
henne sympatiserade med detta utbrott af
ungdomlig lifsglädje.
Aftonen afslutades, om jag inte
misstar mig, med en liten munter svängom.
Fru Heiberg drog sig tidigt tillbaka,
öfverlämnande åt husets döttrar att göra
les honneurs, och snart därpå lämnade
äfven de äldre gästerna tornbyggningen
vid sjöarna. Men en intim krets — dit
husets döttrar gjorde mig den äran att
räkna mig — stannade kvar.
Till sist serverades kaffe och likör —
och på denna märkliga festafton fingo
vi till och med lof att röka cigarretter
inne i salen — helt visst för första och
sista gången i fru Heibergs hem. Men
det föreföll mig nästan, som om de gamla
korrekta möblerna protesterade mot
rökmolnens närmanden; man märkte, att de
inte voro vana vid det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
