Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Oktobernatten. Af Alfred de Musset. Öfversättning af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
ALFRED DE MUSSET.
diktaren.
Så botad är jag från den sjukan, som mig
plågat,
att den för tanken tar ej sällan drömmens
drag,
och när jag tänker på hvar jag mitt lif
har vågat,
så synes mig det var en annan där än
jag-
Räds därför ej att oss åt anden öfverlåta,
som väcker lyrans sång, när vi den
lyssna till,
ty det är ljuft att le och det är ljuft att
gråta
vid minnet af hvad man kan glömma, om
man vill.
sånggudinnan.
Liksom en mor vid vaggan dröjer,
där hennes älskling hvilar tryggt,
jag bäfvande mitt hufvud böjer
mot detta hjärta, som var lyckt.
Så tala — jag skall beledsaga
med toner klagande och svaga
frän lyran talets melodi,
och likt de bilder drömmen målar
nu tåga på en bro af strålar
det gångnas skuggor oss förbi.
diktaren.
Blott arbetsdagarna jag lifvet känt!
Du, ensamhet, mitt hjärta fäste;
Så har jag, Gud ske lof, nu återvändt
till detta gamla diktarnäste!
Du kyffe, som så ofta öde stått,
du lampa jag ser troget brinna,
mitt universum och mitt sagoslott,
du evigt unga sånggudinna,
pris vare Gud, att sångens timme kom!
Ja, låna till min bikt ert öra,
allt vill jag säga er och tala om
livad ondt en kvinna vet att göra.
En sådan var det, vänner, som en tid
(ni kanske visste det, dessvärre!)
jag var så undergifvet bunden vid,
som trälen är det vid sin herre.
Ett nesligt ok, som stal mitt hjärtas saft
och bräckte sönder ungdomsstyrkan,
och likväl jag, försänkt i hennes dyrkan,
en flyktig glimt af lycka haft.
När jag vid bäcken vandrade med henne
om aftonen på silfrad sand
och aspen månhvit vinkade oss tvenne
på afstånd som med andehand —
å, jag kan se hur i det bleka ljuset
hon låg i mina armar tryckt. ..
nej, nog om det ... då hörde jag ej suset
af ödets mörka vingars flykt.
Det var väl så, att gudars harm just då
ett värnlöst offer ville skörda
och straffa mig, som om jag velat mörda,
för det jag sökte lyckan nå.
sånggudinnan.
Ett ljufligt minne ställer fram
i skimmer det som är tillrygga,
men hvarför då så ängsligt skygga
för denna bild som för en skam?
Är det att troget redogöra
att svärta ner sin lyckas tid?
Har ödet velat dig förstöra,
var hård och låt det ej dig röra.
Le mot din första kärleksstrid!
diktaren.
Nej, — men det bittra vill jag med ett
löje möta.
Som sagdt, jag skildrar fritt från lidelse
och kallt,
min yrsel och min dröm och mina sorgers
röta
och när det började och hur det tillgick
allt.
Det var en gång — jag minns det väl —
en natt om hösten,
så mulen och så kall, så nästan lik den
här;
därute vinden tjöt, den monotona rösten
för hjärnan vaggsång sjöng och söfde
svedan där.
Jag stod och spejade i väntan på min
kära
vid fönstret, lyssnande i mörkret efter
ljud;
jag kände i min själ en sådan ångest skära,
att den om något svek mig tycktes bära
bud.
Framför mig låg en skum och ödslig
gatu-sträcka,
där några trefvade sig fram med
lykt-ljus tändt,
och nordan då och då en kvidan hördes
väcka,
ett ömkligt gnisslande från någon port på
glänt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
