Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Utställningen af franska gravyrer i konstnärshuset. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
CARL G. LAURIN.
bröstet, fått in lifvets allvar och stilla lycka
och särskildt åt moderns ansikte gifvit en
storhet, som tränger till hjärtat. Vacker,
om ock ej oberörd af det vämjeliga
koketteriet med motiv ur den heliga historien,
som grasserade under 1890-talet på
Parissalongen lika mycket som på Miinchens
utställningar, är »Le fils du charpentier».
Däremot faller hans Kristusbild helt och
hållet under den obehagliga konstriktning,
som nyss vidrörts. En värld skiljer ett
dylikt Kristusporträtt — trots allt tekniskt
mästerskap ■— från Dürers stora träsnitt af
»smärtornas man» i törnekronan. — En
motivkrets, som Legrand behärskar
förträffligt och som han gärna behandlar, är
damtyperna från Montmartre och Quartier
Latin. Att dessa kvinnor, hvilka fattat
som sin uppgift i lifvet att behaga
männen, ofta lyckats väcka intresse hos
konstnärerna är ej att undra öfver. Praxiteles’
Frynestaty, japanesen Outamaros
teckningar, Hans Holbeins Offenburgerin äro
tillräckligt kända bevis. Mest karaktärsfull
bland dessa Legrandetsningar var de två
pariserväninnorna, särskildt den dystra typen
med den stora svarta hatten. Förtjusande
var hans dansskola med småflickor, små
romanska flickebarn, glada öfver sina små
konster, med en naiv grace, som
konstnären träffat på kornet. Samma förmåga att
återge barnaoskuld visa bilderna af hans
lille son Bertrand, af hvilka en fanns på
utställningen. Hvad man däremot saknade
voro hans märgfulla, saftiga teckningar. Af
dessa har en parisjurist inköpt en
samling för 80,000 francs. De bruka utställas
tillsammans med Legrands energiska, bredt
målade studier i olja hos hans förläggare,
konsthandlaren M. Pellet, 9 Quai Voltaire.
Jag vet af erfarenhet, att man ej ångrar
ett besök hos denne konstentusiast, som
äfven har en stor samling Ropsetsningar.
Hvad dessa senare angår, är det med
ledsnad man erfar, att flera af de här
utställda etsningarna ej äro i katalogen
betecknade som etsningar efter Rops. Detta är,
för att begagna ett mildt uttryck,
oförlåtligt, ty en Bertrandsk etsning efter Rops
ger mindre af konstnären än en fotogravyr,
liksom jag föredrager en fotogravyr af en
Watteau-tafla framför den visserligen
öfverlägset skickliga Bertrandska efterbildningen.
Det är förvånande, att man ej mera insett
värdelösheten af dylika inexakta efterbild-
ningar, om de skola gälla som prof på och
bevismateriel för den efterbildade
konstnärens verk. Själfständigt konstvärde kunna
de ju ha, såsom Lenbachs eller Josephsons
kopior. — Rops lyckas bäst, då han
skjuter det historiska klädståndet åsido. Det
fanns en bouquet af 1870-tal och 1880-tal
i vissa af hans etsningar, och denna
kommer att bidraga till deras konsthistoriska
värde. Huysmans med sin för alla
religiösa nyanser så skärpta blick anser honom
vara den ende, som tillfredsställande kan
teckna synden, och säkert är att både
Sergels teckningar och 1500-talstyskarnas
kopparstick, som till följd af sin hänsynslösa
ohöljdhet ej kunna utställas, se matta ut
vid sidan af Rops. Endast Rembrandt får
i sina dylika etsningar samma förfärande
kraft. — »Det fjärde glaset konjak» och
ännu mer »Den rusige» föreföllo bäst. En rent
af hårresande elakhet lyste på den senare
i den chignonprydda kvinnans ögon. —
I alla händelser blir det något osundt i
att en konstnär, äfven då han är en stor
sådan som Rops, nästan uteslutande sysslar
med själens och kroppens nattsidor. De
störste stiga visserligen ned i afgrunden och
förtälja, hvad de sett, men endast för att
sedan stiga så mycket högre mot ljuset och
renheten för att omspänna allt med sin
konst. Så gör Auguste Rodin, af hvilkens
skakande skönhetssyner visserligen intet
original fanns utställdt här, men en serie
utmärkta fotografier talade om hans
jättekonst, än darrande af fasa, än bräddfylld
af salighet. — Såsom ett exempel på
huldén prosaiska moderna herrdräkten kan
behandlas af en stor konstnär tjänade
presidenten Sarmientos staty i Buenos Ayres.
— Maurins gravyrer voro vackra, särskildt
hvad färgen beträffar, men komma de att
stå sig? Det fanns något af svaghet, som
gjorde betraktaren misstänksam. Rivières
litografier har åtminstone jag tröttnat på.
Evigt kan ej bli det nya, kan man med
en liten omskrifning säga. I alla
händelser får man vara honom tacksam för de
nästan gripande färgade skuggspel han för
ett tiotal år sedan anordnade på den nu
afsomnade Chat Noir. Stiliseringen
stelnar i manér på ett par år, tyckes det. —
Chérets förträffliga affischer passade ej bland
diskreta gravyrer, deras plats är på hvita
murar och plank. Den konstnärliga
affischen kan ej bli gammalmodig, förrän alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
