Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Utställningen af franska gravyrer i konstnärshuset. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder - Ur bokmarknaden. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTSTÄLLNINGEN AF FRANSKA GRAVYRER I KONSTNÄRSHUSET.
23 7
affischer äro afskaffade; tills den stunden
slår blir en vacker affisch alltid att
föredraga framför en ful. Det är ej
djupsinnigt, och ändå är det mången som ej
förstår detta sanningsord. — Litografien, som
nu haft en tids blomstring, representerades
verkligt lysande i dubbel mening af
Lu-nois’ tjurfäktningsbilder. Sol, luft och
lokalfärg funnos där i rikt mått. Några
ultramoderna pointillister hade några
verkligt goda saker i sitt prickmanér, som dref
upp ljusstyrkan förvånande, så Signacs »les
Andelys», den lilla täcka orten vid
Seinestranden, som den i mycket egendomliga
katalogen öfversattes med »Andaluserna».
Den olycklige Toulouse Lautrecs
summariska men rent ut snillrika litografier sutto
i skymundan, men detta gjorde lyckligtvis
ej Jeanniots rörande färglitografi af
soldaten och hans flicka, så rik på hel och
varm poesi. — Slutligen Raffaëllis
etsningar med kall nål. Jag har hört att en
svensk konstnär beklagandé yttrat om
Raf-faëlli, att denne »ej kunde måla på annat
sätt.» Jag hoppas, att han ej heller kan
etsa på annat sätt, ty särskildt »L’actrice
en voyage» är något af det mest
raffinerade man kan se. Klädd i en löst sittande
hvit morgondräkt med gula och roströda
blommor, drömmer hon vid sin reskoffert.
Raffaëlli, som så väl känner och så mörkt
och hotfullt afbildar proletariatet, får i
denna etsning in en doft af utsökt kvinnlighet.
— Lifvande och väckande bör denna lilla
utställning hafva varit för den del af
Stockholmspubliken, som »fått tid» att besöka
den. Säkert är att en etsnings- och
litografiutställning med så godt urval i själfva
Paris hör till sällsyntheterna.
UR BOKMARKNADEN.
K. G. Ossian-Nilsson: Masker, en diktsamling.
Stockholm, aktiebolaget Varias förlag.
— Fem dikter med originallitografier af E. Norlind.
Lund. Ph. Lindstedts universitetsbokhandel (A.
& B. Schedin).
Det är ett helt världshistoriskt galleri
som möter oss i Masker. Mr
Chamberlain, Cecil Rhodes, Buddha, general Booth,
Saul, Ludvig XI, Tiberius, Nero,
Macchiavelli m. fl. Man kan fa mindre på 94
sidor. Det fordras åtminstone en viss
tilltagsenhet att behandla allt detta storfolk
på rim och meter; författaren hör tydligen
icke till de klenmodiga. Att man känner
sig en smula skeptisk gent emot den
lyckliga utgången, när man begynner
läsningen, torde ursäktas.
Men det behöfs icke många sidor,
förrän uppmärksamheten är fängslad. I
en stil, som ofta är abrupt och oskolad,
men full af lidelse och kärf, målmedveten
styrka, brottas författaren med sitt ämne,
piskar fram berättelsen, hugger ut statyn i
grofva, men säkra drag. Hvilken jagande
fart öfver dikten om Kitcheners ökenridt,
järnmannen, som rusar fram i spetsen för
sin tropp blindt som i en dröm, iskall,
småleende, medan hästar och folk stupa
till alla sidor och förbannelserna hagla. . .
Det är britten med alla hans
världseröfrar-egenskaper, kölden, hårdheten, segheten.
Dikten är ett stycke folkpsykologi och
mästerlig i sin målande kraft. Att
författaren gått i Kiplings skola och lärt sig
blanda färgerna af hans Soldatsånger
märks naturligtvis, men ingen gör sig fri
från mästaren i första taget, och det är
redan vackert att vara en så lofvande elev
af ett berömdt namn . . .
I många dikter är hr Ossian-Nilsson
för öfrigt en man för sig. Till de allra
bästa i samlingen räknar jag Buddha,
dikten om den »tusenårsstirrande» gudabilden,
mot hvars stenlöje all människolifvets lycka
och jämmer studsa ohörda tillbaka, och
framför allt de brinnande stroferna, som
bära titeln Bön. Det är ungdomens och
lifstörstens uppror mot allt hvad framtiden
kan ha i beredskap af tomhet och gråa,
förkväfvande hvardagsöden, af »deras död,
som dött, fastän de lefva». Här är
författaren sig själf, och hans vers slå
gnistor. Bara den dikten kan vara nog för
att man icke skall glömma hans lilla häfte,
när det är slutläst.
Intrycket står kvar af en gifven talang
— råmaterial till en god del, men både
rikt och värdt att bearbetas. Vi ha godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
