Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Boerpolitik. Af John af Klercker. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är man lätt benägen att söka orena
motiv. Inför den skematiserande
fransmannen eller tysken framstår det därför
såsom hyckleri, att samma statsmän, som
i Canada, Australien eller New Zealand
fungera såsom presidenter i själfständiga
republiker under britisk flagga, i öfriga
»selfgoverning colonies» uppträda såsom
konstitutionela regenter, i kronkolonierna
såsom enväldiga duodesfurstar eller i det
anglo-indiska riket såsom själfhärskande
suveräner öfver en autokratisk
länsherrestat. För honom framstår också den
britiska imperialismen såsom ett
sträfvande att undertrycka de olika
förbundslandens själfstyrelse och frihet, då den
åsyftar raka motsatsen.
Klart är emellertid, att en dylik
mekanism, hvilken dessutom befinner sig i
ständig utveckling, då stat efter stat med
tiden rycker upp till en högre
styrelseform — eller någon gång på grund af
visad oförmåga att sköta sina egna affärer
måste bekväma sig till att återgå till
kronkoloni, på det att moderlandet må
kunna utreda finanserna —, måste ställa
mycket stora fordringar på takten och
sakkunskapen hos de män, som utses
till styresmän för de olika landen. Och
just häri har kanske någon gång
systemets svaghet legat, då valet ofta
bestämts efter politiska förtjänster och
samhällsställning mera än efter fackmässiga
kvalifikationer; men man måste å andra
sidan medgifva, att den goda viljan och
rättskaffensheten sällan saknats.
Särskildt svår har deras ställning varit, hvilka
haft att göra med folk, som från början
ställt sig afvoga mot hvarje form af
försonlig politik eller inom hvilkas
verksamhetssfär plötsligt genom ändrade
förhållanden uppdyka nya folkfaktorer att
räkna med.
I Sydafrika hade båda dessa
omständigheter inverkat störande på
Englands kulturmission, och vi ha också här
att göra med det område, där den
engelska kolonialpolitiken lidit de allvarligaste
nederlagen. En lösning hade visserligen
varit att uppgifva besittningen och
öfverlåta härfvans utredning åt de närmast
intresserade parterna, och sådant har
flera gånger varit påtänkt och har
beklagligen flera gånger delvis blifvit
utfördt. Men possessionens betydelse som
världsväldets hörnsten, hvilken
sammanbinder besittningarna i de västra och de
östra hafven, har, då Suezkanalen i
krigstid ej är att lita på, förbjudit det
allvarliga realiserandet af en sådan tanke,
på samma gång förpliktelserna mot den
ökade befolkningen af britisk
härstamning, som har berättigade anspråk på
moderlandets skydd mot öfvergrepp,
skulle gjort en sådan reträtt till en neslig
handling och ödesdiger för britiska
flaggans ära. Englands rol har emellertid
här, som annorstädes, väsentligen varit
en polismyndighets, och en sådan, om
aldrig så välvillig och välmenande,
riskerar städse att skaffa sig fiender på
halsen. Och liksom den engelske
polismannen med sin batong har lätt att
styra en folkmassa med aktning för lagen
och ordningsmakten men står handfallen
inför en som skjuter med revolver, har
grunden för det engelska kolonialväldets
prestige förnämligast varit af moralisk
art. Maktutvecklingen har varit något
som hållits i reserv men sällan afsetts att
komma till användning i större
utsträckning. Inför en motståndare, som
afklipper diskussionen med Mausergevär och
snabbskjutande Creusotkanoner, måste
det eminent civila engelska väldet alltid
i första häpenheten stå dröjande och
därför värnlöst. Och när det till sist
sträcker armen ut till slag, får dess
uppträdande genom kontrastverkan lätt ett
utseende af brutalitet, som det icke äger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
