Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Boerpolitik. Af John af Klercker. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att förstå den långa
utvecklingskedja, som i Sydafrika ledt till det
senaste väpnade utbrottet, måste man väl
hålla i minnet, att alla de kapholländska
elementen därnere bilda ett enda folk,
eller rättare en sammanslutning af
inbördes besläktade familjegrupper, och
att statsbildningarna, Kapkoloni, Natal,
Oranjefristat och Transvaal, endast äro
rent tillfälliga afgränsningar, hvilka för
boeren icke existera annat än
provisoriskt. Efter den stora Transvaalresningen
1880 förekommo visserligen några
yttringar af rent transvaalsk lokalpatriotism,
men de ha burit en helt efemär karaktär.
Så mycket mera som man redan året
förut genom grundandet af det
beryktade Afrikander Bond gifvit
konspirationen en fast organisation. Man har
ogeneradt lånat ämbetsmän af hvarandra
ända upp till de högsta statsposterna.
En reformert pastor i Kapkolonien
(Burgers) blir en vacker dag president i
Transvaal, en president i Oranjefristaten
(Sir John Brand) mottager »Knighthood»
af engelska drottningen, en annan
president i samma stat (Reitz) nedstiger till
den mindre posten af statssekreterare i
Transvaal, o. s. v.
Den ofta öppet uttalade, ibland illa
dolda och städse med konsekvensen af
en omedveten folkvilja genomförda
afsikten hos detta folk har ända från det
engelska besittningstagandets första dagar
varit att mot England bilda en
oafhängig sydafrikansk bonderepublik, och
man har från första början för denna
uppgift hoppats på hjälp och bistånd af
Englands politiska rivaler, först
Nederländerna, sedan Frankrike och Tyskland
och i sista tid rentaf Ryssland. Denna
aggressiva karaktär hos boerfolket har i
allmänhet varit alltför litet beaktad och
har naturligen från boerfanatikernas sida
helt förnekats. Den torde därför
förtjäna ett närmare belysande, så mycket
mera som bevisen icke äro svåra att
finna.
Boererna ha först och främst alltid
sökt att skaffa sig en formel rättsgrund
för sin sega opposition mot det engelska
öfverväldet. Deras metod härvidlag har
varit karaktäristisk för deras skaplynne
och har bestått däruti, att de vid hvarje
öfverenskommelse och kapitulation gjort
ett förbehåll i form af en protest,
hvilken skulle tjäna borgarna till en
förevändning för att desavouera sin egen
styrelses åtgärder.
Systemet infördes redan af den siste
nederländske kapguvernören Abraham
Josias Sluysken, då han 1795
kapitulerade till den engelska ockupationsarmén.
Han utfärdade då, i samma vefva som
han afslöt fördraget, en proklamation,
om hvilken själfve den frenetiske
boervännen Lion Cachet efter Lauts uttalar:[1]
»Hvad skall man egentligen tänka om
denne Sluysken, då man vet, att detta
skrefs den 10 sept. 1795, då författaren
mycket väl kunde beräkna, att han i
öfverensstämmelse med sitt visade
handlingssätt inom få dagar skulle komma
att öfverlämna kolonien till
engelsmännen!» (Kapitulationen skedde 6 dagar
senare). I Sluyskens protest fingo
emellertid boererna en kärkommen anledning
att på allt sätt bedrifva obstruktion mot
styrelsens åtgärder, och oroligheterna i
Graaff-Reynet-distriktet fingo i den sin
förevändning. Och när Andries
Pretorius 1852 genom ett raskt förhandlande
lyckades förmå England till den för
emigranterna norr om Vaal Rivier ytterst
förmånliga Zandriviertraktaten, så
desavouerades han af sitt eget folk, som
däri fann förevändning att i praxis
acceptera dess gynnsamma bestämmelser
men negligera de restriktioner den
ålade det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
