Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGE K AMMAKAREN.
293
samma död alla boningar, och själf blef
hon borta i dunklet, som i en skog utan
utgång. Förut hade hämndtanken lyst
lik väggblosset i hennes mörker och
uppehållit henne. Nu var den släckt.
Hvad ville hon? Alla hon önskat ofärd
hade fallit och trampats så djupt i stoftet,
som hon någonsin hoppats. Men nu
var den korta segern ju redan förbi, och
hon själf? Hon själf stod kvar i mörkret,
öfvergifnare, fattigare, ensammare än
någonsin. Vid hämndedagens slut kändes det
som om hon blifvit blind och hädanefter
skulle trefva sig fram genom ständig natt
utan att vilja någonstädes hän.
Om Sapia hade kunnat le, skulle hon
hafva gjort det åt sig själf. Ty som barnet
afundades lekkamratens smycken,
afundades hon i denna stund af triumf de
olyckliga, som gräto, och de förtviflade,
hvilka hade döden i husen.
Det blef natt. Tärnorna gingo till
sängs. Sapia stod ensam kvar, förstenad,
utan att tänka. Hvarje spår af den
blodiga dagens buller var nu borta.
Stjärnorna ristade redan sin skrift på den
dunkelblå himmelen öfver Sienas torn.
Sapia sökte läsa i bilder och
konstellationer, tills ögat, bländadt och förvirradt
af den gnistrande gåtskriften, åter måste
sänka sig mot mörkret, mot den skumma
gatan och San Anzanos dunkla basilika
midt emot.
»Ghinibaldo», ropade hon nu, men
rösten fastnade i strupen. »Ghinibaldo,
är det du?» Tyst ur kyrkodörren skred
han just nu, precis som Sapia sett honom
sista gången från kriget komma mot
trappan, dödligt sårad, med båda armarna
kring älsklingsväpnarens hals och halft
buren af denne. Såsom den gången hade
han icke heller nu någon hjälm på
hufvudet. Ansiktet var så blekt, att det af
sig själft lyste i natten mot väpnarens
brynja under det grånade, rödaktiga håret,
som låg i pannan, klibbigt af blod och
damm. De blå ögonen voro halfslutna
och stela, den hängande munnen öppen
med alla de lysande, ungdomligt friska
tänderna. Men väpnaren var San Anzano.
Helgonets guldhjälm med biskopskorset
glänste i natten, delfinen skimrade på
hans sköld, och korsfanan låg röd mot
hans axel. Varligt och blidt förde
helgonet den dödssårade riddaren hem och
stannade utanför porten på vakt, väntande
som tjänaren på sin herre.
Med utspärrade fingrar stod Sapia
där och såg i mållös häpnad dem
komma och sin make tungt vackla in genom
porten. Blott ett par sekunder efteråt
gick dörren till tornsalen upp, och
Ghinibaldo trädde in. Men nu tycktes han
icke sjuk eller sårad längre. Med sin
vanliga gungande gång skred han öfver
tröskeln, och det fanns intet blod i håret,
blott alla de grå strimmorna öfver den
kupiga pannan. Han gick långsamt
genom salen och fram till sin armstol
vid eldstaden och satte sig i den med
båda de hvita händerna utbredda på
karmstöden och hufvudet leende och
framåtböjdt. Hur många gånger hade
icke Sapia sett honom sitta så, med
ett barnsligt uttryck af väntan! Hvad
väntade han? På det man kallar lycka?
På att nästa ögonblick skulle blifva det
ljufva och gyllene? Pä något
hemlighetsfullt budskap från fjärran?
Sapia ville ropa hans namn men
förmådde icke. Hon bara kände tårarna
strömma öfver sina kinder. Men nu såg
Ghinibaldo upp och nickade åt henne
med det glada uttrycket öfver det tunga
hufvudet, som han brukade hafva, när
han kom med en gåfva.
»Stackars Sapia», sade han, »har du
intet hjärta? Du skall få mitt. Nu är
jag död och behöfver det icke längre.
Och mig har det pinat nog.»
Han skrattade, drog knifven ur bältet,
slet upp sammetskolten och gjorde en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
