Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
OSCAR LEVERTIN.
rörelse, som om han skulle skära hjärtat
ur bröstet. Men innanför pansarskjortan
lyste det röda dödssåret och blodet
brusade genom de små svarta järnringarna.
»Ghinibaldo», skrek Sapia, så ljudet slog
hårdt mot taket. En stormvind lyfte
henne öfver golfvet. »Ghinibaldo!» — och
omfamnande hans knän föll hon tungt
ner vid hans fötter.
Hur länge Sapia legat så, visste hon
icke. Men när hon kom till sans igen,
fann hon sig utsträckt på stengolfvet
framför Ghinibaldos tomma stol. Med
förvirrade ögon spejade hon genom den
mörka salen, krypande längs stenarna.
Ingen varelse, ingen skugga syntes i den
djupa natten. Men att han suttit där
vid eldstaden och velat skära hjärtat ur
bröstet, det visste hon, så säkert som
hon visste om sig själf. Hur väl såg
hon icke än det stora ansiktet med det
stilla, vinterlika leendet! Hvar ton hörde
hon än af hans stämma, och tårarna
började åter rinna utför hennes kinder,
medan hon släpade sig fram mot
fönsteröppningen. Därborta, där natthimmeln
lyste blå med sina stjärnor, låg ännu
guldspegeln och skrinet med hennes
smycken. Hon tog dem först tanklöst,
så började hon kasta spännen, pärlor och
ringar. I spegelglaset mer anade än såg
hon ansiktet af en osäll kvinna, som
var henne väl bekant, med evigt
törstande ögon och fridlös mun.
»Du måste blifva fri, du förhäxade,
du fängslade, du måste blifva fri!» Hon
slog spegelglaset mot väggen, så att
ett regn af skärfvor föll öfver hennes
hand, och i detsamma började hon rycka
och slita i dräktens guldtyg. Den låg
som järn kring kroppen. Men nu
stockade sig andan i hennes bröst — hon
höll på att kväfvas. »Ut, bort!»,
ropade hon. Som hon stod, sprang hon
mot dörren nedför de långa
torntrapporna. De små runda stegen vindlade
sig efter muren. Det bar nedför och
nedför som i en djup, oändlig graf, mot
ett mörker svart som helvetet, men hon
sprang och sprang, och sist stod hon
på den öde platsen framför sitt hus.
Nattvinden blåste mot hennes ansikte
och hår. Men rakt som en
sömngånger-ska gick hon öfver det svarta torget till
kyrkan. »Ghinibaldo skall bedja för mig,
San Anzano skall bedja för mig, om
jag icke själf kan det», hviskade hon,
men när hon kom uppför trappan, var
dörren stängd, och förgäfves klappade
hon på. Då kastade hon sig ner och
kysste tröskelstenen. Dörren skulle kanske
flyga upp, om hon bara kunde bedja.
Med ovan tunga försökte hon med andras
böneord, som hon hört under lifvet och
nu plötsligt mindes: ammans öfver hennes
inslumrande när hon var barn, syskonens
vid moderns dödsbädd, strofer ur prästens
mässa och korgossarnas kyrkhymner.
Hon blandade allt och bad, korsande sig
gång på gång öfver bröst och panna.
Men dörren förblef stängd. »Jag slipper
icke in», snyftade hon, »jag får aldrig
komma in», och åter vandrade hon
tillbaka och kom framför sitt eget hus. Men
däruppe i tornfönstret såg hon Sapia
Bigozzi stå, hon som skrattade åt andras
kval och förjagade dem, som begärde
allmosor. Där stod hon, begabberskan
med det skadeglada leendet och med
de knutna händerna, som aldrig öppnades
till välkomst. Blott icke dit in igen,
hvart som helst eljes, blott icke in till
henne igen!
Så började Sapia springa utan mål
ner för de sluttande gatorna. Blåsten
var efter henne. Håret flög kring
hufvudet. Hon kunde icke hejda sig, hon bara
sprang in i den svarta natten. Hon
ville springa tills hon stupade mot
stenarna. Då skulle nog de fromma
systrarna bära henne in till sig. Hon skulle
få ligga på träbritsen, se deras hvita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
