Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Eva Vigström. Af Henrik Wranér. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA VIGSTRÖM.
331-
läsa för huslärare och bröder, ibland för
skolmästare, äldre och yngre. En af dem
hade en stor boksamling, hvilken den lilla
vetgiriga tösen slukade med oerhörd ifver.
Vid 13 års ålder hade hon läst författare
sådana som Schiller, Goethe, Shakespeare,
Ossian — att nu ej tala om de förnämsta
af vår egen litteraturs stormän.
»Hvad månde varda af detta barnet?»
sporde sig måhända Pål i Råga Hörstad
som så mången annan fader, när han lyfte
lilla »julatösen» på sina armar. Men han
anade nog ej, hvilken väg hennes utveckling
skulle taga. Kommen hit just till barnens
fest, hade hon kanske därifrån den
brinnande lust att leka med dockor — »barnens
baffi» — hvilken länge följde henne och
förmådde henne att taga vara på hvar
pinne, hvar klut och hvar tråd. Men så
hade hon en gång också sjutton dockor
— alla hemmagjorda, utom en sidenklädd,
som hon fått af en »stabofru».
Och att hon gjorde sitt inträde i
jämmerdalen under spelmanslåt och jullekar
■— verkade det möjligen därhän, att det
blef hennes lifsgärning att samla alla dessa
tynande lämningar af forntida seder, visor,
sägner, skrock och vidskepelse, som hon i
alla delar af Skåne uppsnappat och
antecknat? Hon tycktes stundom benägen
att själf tyda så sin uppgift.
Hon hade nog gärna velat gå i
flickskola i Landskrona eller Helsingborg, men
fadern ringaktade som praktisk man den
myckna brodyr, som då för tiden skulle
utgöra mästerprofvet på en fin flickas
tidsenliga uppfostran, och de broderade
blommorna — ofta skäligen främmande både
för Linnés och andra botaniska system —
kallade han helt satiriskt för »storkahalsar».
Och därför fick hon bli hemma vid
väfstolen: där blef hon tidigt skicklig, liksom
hon vid slåttern var en, som förstod att
följa »den värste huggaren».
Men under dessa ungdomens tidigare
år glödde i hennes själ en okuflig längtan
att skrifva. Någon gång gjorde hon ihop
ett kväde: kom det till syskonens
födelsedagar, mottogs det med ett välvilligt
godkännande och ett vårdslöst tack af syskonen.
Men däremellan skämtade de obarmhärtigt
med den lilla, blyga »blåstrumpan», och
hon, hvars stora drömmar en gång utmyn-
EVA VIGSTRÖM.
nat i en längtan att få ha »en hel skuta
skrifpapper», lade pennan, rädd att bli »till
spektakel för folk».
År 1855 ingick hon äktenskap med
fanjunkaren Claes Vigström. Han var då
disponent för Ramlösa hälsobrunn, hvilken
den tiden var i hennes familjs ägo. Efter
en tid kom Ramlösa i andra händer, och
mannen inträdde i fångvårdens tjänst, och
hon fick Malmö gamla slott till residens.
På den tiden utgaf Onkel Adam
barntidningen »Linnea», och här fick Eva
Vigström en dag in ett litet älskligt kväde,
framsprunget ur modershjärtat, som brann
af ifver att gifva de två små döttrarna allt
hvad kärlek kan önska de kära. Mannen
kom en dag och bad henne läsa de »små
rara verserna» och undrade, hvem som
skrifvit dem. Och då måste lilla frun
bekänna färg. Stolt blef han ej precis, men
som hon skötte sitt hus väl, hade han
ingenting att anmärka mot denna nya sida
af hennes värf.
Så kom »För fyrtio år sedan». »Onkel
Adam» var dess litteräre »gudfar». Det
var kanske den första äkta skånska
folklifs-bild, och än i dag häfdar den sin hedersplats.
Den andra boken af Ave hette »Brott
och straff». Den är mera tendentiös men
väckte på sin tid stort uppseende.
Publiken såg, att den stödde sig på fakta —
och ingen kunde ju hafva säkrare sådana
än hon —- och den har nog haft sin mission
att fylla.
Efter denna följde flera novellistiska
arbeten: »På vers och prosa» (1878), »Kloka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
