Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sönderjyllands betydelse för den danska kulturen. Af Georg Brandes. Öfversättning från förf:s manuskript af G. M. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 6
GEORG BRANDES.
ASMUS JAKOB CARSTENS.
gång, olika varierade med att fienden
flyr, till dess den sista strofen genialt
anropar hafvet själft, »det sortladne Hav»,
som Ewald med sitt poetiska natursinne
kallar det, för att efter kamp och seger
utmynna i ordet »Grav» — hvilket här
verkar lika stolt som om det stode
triumf. —
Johannes Ewald dog 1781, blott 37
år gammal. —
Den store sydjute, som tog initiativet
till förnyande af hela den germanska
konsten, Asmus Jakob Carstens, föddes
något mer än 10 år efter honom i maj
1754 och tillhör tyvärr mindre Danmark
än Europa, så tillvida som det icke
lyckades oss att fasthålla honom.
Hvar och en, som känner Carstens’
lefnad, vet huru det förhåller sig sig
därmed. Det var hans stränga, barska
rättskänsla som upptände honom emot
konstakademien i Köpenhamn.
Bland konkurrenterna till den stora
guldmedaljen fanns där en, som efter
Carstens’ och allas mening — påstår
han — förtjänade medaljen; den gafs
emellertid åt en släkting till professor
Abildgaard. Följden blef, att Carstens
sände tillbaka sin stora silfvermedalj och
förklarade, att han icke ville taga emot
någon premie af en akademi, som
utdelade premierna ej efter förtjänst utan
af gunst.
Till straff blef han bortvisad ur
akademien; men efter dansk godmodig sed
var det lika litet allvar med straffet, som
det varit rättvisa i belöningen. Den
tidens ypperste bildhuggare, Wiedenwelt,
lät taga ned utvisningsdekretet från
dörrarna och man visade den vrede
konstnären allt upptänkligt öfverseende. Det
oaktadt afböjde han äfven löftet om
den stora guldmedaljen nästa gång och
svarade, att han inga medaljer behöfde,
då hans egen konst var uppmuntran och
lön nog, och lämnade Danmark för alltid.
Han drog bort och blef ett af de genier,
som sätta gränsmärken mellan
tide-hvarfven.
För Danmark fick han i synnerhet
sin betydelse genom det djupa intryck
han gjorde på Thorvaldsen, strax vid
dennes ankomst till Rom år 1797. Då
var Carstens 43 år gammal,
Thorvaldsen 27, och han inträdde i sin andra
lärotid. Då Carstens lämnade akademien
i Köpenhamn, hade Thorvaldsen, så ung
han än var, redan varit där ett år och
i Köpenhamn studerat Carstens’ där
efterlämnade kompositioner. Nu träffade
Thorvaldsen Carstens på nytt, mognad,
på sitt väsens höjdpunkt, och intrycket
var öfverväldigande. —
I Thieles andra arbete öfver
Thorvaldsen äro vittnesbörden härom af
patriotiska skäl uteslutna eller försvagade,
därför att man efter 1850 betraktade
Carstens som till hälften tysk och
Thorvaldsen som en nationel storhet utan
föregångare, men i det äldre arbetet står
rent ut, att ett ännu mera besjälande
och upplifvande inflytande än det, som
den stränge konstdomaren Zoëga ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
