Ord och Bild / Tionde årgången. 1901 / 327 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - »Lad-patron.» Af Laura Fitinghoff

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»LAD-PATRON.»

Af LAURA FITINGHOFF.

LAD-PATRON var och hade alltid
varit föremål för de öfriga
sockenbornas medömkan, undran eller
löje. Af samtliga ansågs han vara ett
genomgående »nöt», som långt ifrån gjorde
gagn för så pass mycket som det salt
Kajsa Babba, gumman hans, lade i
grötvattnet om mornarna.

Lad-patron fick han heta från den
dag, då »ladan» stod färdig, som på
socknens bekostnad blifvit uppförd åt
honom, hans Kajsa och en myllrande
barnskara. Huru han, den slöe stackaren,
någonsin kommit sig för med den en
viss viljekraft fordrande handlingen att
med Kajsa gå till prästen och låta viga
sig, var för alla en gåta. En och annan,
som närmare kände Kajsa Babba, stod
dock utanför undrandets område. Var
»Lad-patrons» lättja blifven till ett
ordspråk i socknen och sade man där: »lat
som Lad-patron» så hörde man lika ofta
sentensen: pratsam som Lad-Kajsa. Om
Lad-patron var lat och inte ens iddes
klyfva det toppvirke, som skogskörare
någon gång stjälpte af utanför »ladan»
hans, om han föredrog att släpa hem
ris och tjärvedrötter för att sedan sitta
på kubben framför spisen och lägga
på elden så lång dagen var, så var han
dock ej utan betydelse för familjens
ekonomiska existens. Hade han varit en
något så när dugande arbetare, så lider
det intet tvifvel att omnämda talrika
familjs tillvaro tett sig betydligt mörkare.
Det var väl ej många, som i sådant fall
skulle ha känt sig manade att hjälpa
arbetarens hustru, men hustrun till en
»latmask» måste ju hvar och en ömma
för, helst dennes Kajsa Babba aldrig
var mera vältalig och drastiskt
intressant än när hon åskådliggjorde mannens
dådlösa existens.

Hos Kajsa Babba slumrade en
dramatisk begåfning, som sent, åtminstone
i denna tillvaro, skulle komma till sin
rätt. Med barnen omkring sig
arrangerade hon, sannolikt omedvetet,
gripande tableaux vivants, där hon
ömsevis framställde sitt eget gråtande jag
inför de vedervärdigheter, som inom
»ladans» fyra knutar omgåfvo henne,
och återgaf mannens, Lad-patrons, icke
vidare svårutförda rol, i det att hon
satte sig hopböjd som han, stirrande in i
elden.

Kajsa Babba nämde däremot
ingenting om huru behändigt hon själf visste
att betjäna sig af mannens loja
medgörlighet, hvilken nytta hon drog af bland
annat denna förträffliga, af honom
ständigt underhållna riseld. Dagen i ända

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>