Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett besök på Östergötlands museum. Af Osvald Sirén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
OSVALD SIREN.
vi verkligen här hafva att göra med just
de båda bilder, som konung Gustaf III
beställde af Lafrensen. Inga andra af
konstnärens arbeten lämna några antydningar
om att målaren äfven vid andra tillfällen
skulle haft tillträde till de kungliga
lustslotten och hofkretsarna eller mottagit
beställningar från »les menus plaisirs». Det
var nog första och sista gången som han
—- tack vare sin höge landsman — rörde
sig i en så förnäm societet. Ty märkligt
nog blef Lafrensen som personlighet aldrig
så känd och uppburen i Paris som Hall,
Roslin och Wertmuller, oaktadt hans konst
åtnjöt en popularitet — ej minst inom den
förnäma Parissocieteten — väl jämförbar med
allt det erkännande, som föll på de andra
svenska parisarnas lott. Men låt oss taga
de båda taflorna i litet närmare ögnasikte.
Den ena röjer omedelbart sitt motiv:
vi igenkänna det s. k. temple d’amour i
antikstil från Trianons park (samma tempel,
som sticker fram i bakgrunden å
Wert-miillers stora duk af Marie Antoinette,
spatserande med de kungliga barnen),
hvilket speglar sina smäckra korintiska
kolonner i den lilla dammen framför. Rundt
om den synas medlemmar af hofvet,
promenerande eller samtalande i små grupper;
damerna i ljusa lätta sidenrober och med
plymer i håret, herrarna i redingoter à
l’anglaise. Den andra bildens motiv är
svårare att identifiera. Vi se en rätt slät
byggnad i kinesisk stil med ett högt torn,
något påminnande om Kina slott vid
Drottningholm. Den öppna platsen framför är
alldeles fylld af människor, man lustvandrar
par om par i aftonsvalkan, afhandlar dagens
on-dits eller lyssnar till den lustiga kinesiska
orkestern uppe i tornet. En liten dam har
klifvit upp i den höga gungan, andra åka
karusell —- har man nog af förströelserna,
slår man sig ned på en stol, framställd af
den uppvaktande kavaljeren. Denna senare
bild är det som i synnerhet frapperar med
sin ytterst liffulla stämning och omväxlande,
trefliga gruppering; ett litet mästerstycke
af elegant teckning och komposition.
Färgstämningen är som sagdt mycket blek, i
blågrön helton. Det förefaller nästan, som
om bilderna icke vore alldeles fullbordade.
Ännu ett par ord om dessa märkeliga
små bitar! Ryktesvis har försports, att ett
mycket högt köpeanbud skulle ingått på
dem och att museets styresman icke vore
fullkomligt obenägen att sälja dem mot en
rundlig ersättning, som kunde vara
välbe-höflig för samlingarnas vård och utveckling.
Jag antar, att den senare förmodan är falsk,
ty ju högre värde ett konstverk har, med
desto större nit måste det naturligtvis
bevaras åt ett museum, där det intar en
ställning framom alla andra föremål,
utgörande den egentliga lockelsen för de mest
intresserade besökandena.
Den andre svenske målare, hvars namn
jag ofvan nämnde jämsides med Lafrensens,
var Per Hilleström d. ä. Hans arbeten kunna
ju aldrig mäta sig med den förres i afseende
på teknisk elegans eller förfinad fransk
stilkänsla, han är borgerligare och trögare till
sitt gemyt, blott i förbigående fick han läppja
ett tag på det pärlande lätta vinet i den
parisiska rococokonstens snäckbägare, men
han ägde tillräcklig begåfning för att icke
förlora sig i själlös efterhärmning och kärlek
nog till att förmå kringgjuta sina små
bu-doarscener med en varm fläkt af äkta
gustaviansk hemstämning. Se blott exempelvis
den lilla taflan å museet, som vi kunde
kalla »Musikstunden». I ett elegant
kabinett med gröna tapeter och guldornament
på väggarna sitta tvänne damer, den äldre
med ryggen halft vänd mot åskådaren —
en synnerligen fint uppfattad och vackert
tecknad figur, lika genomträngd af
rococo-rytm som någonsin en dam af Lafrensen,
men samtidigt reelare, sannare, åtminstone
för nordbons ögon — den yngre damen
sitter midt i rummet i en liten emmastol,
smått förströdd knäppande på en luta.
Det är tydligen en scen ur något af
Stockholms förmögnare borgarhus. Den unga
damen röjer ingen medfödd elegans: hennes
figur är knubbig, hennes drag något grofva,
hon koketterar och vrider sig litet tafatt,
och huru hon än anstränger sig att anlägga
den blaserade parisiskans uttryck, tränger
dock hennes medfödda skalkaktighet
igenom och breder öfver det lilla ansiktet ett
lustigt, nästan intagande drag af subrett
och herdinna i äkta stockholmskförening.
Båda damerna äro klädda i eleganta
sidenrober med tyllgarnityr, volanger,
engagean-ter och rosetter, den yngre har fäst på
sin höga frisyr den allra kokettaste lilla
hatt, den äldre bär plymer i håret. Färgen
verkar ännu saftig och frisk, ehuru den
delvis spruckit sönder. Af Hilleströms
öfriga taflor å museet förtjänar särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
