Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Larsen. En konturteckning af Lennart Hennings. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL LARSEN.
343
ståndpunkt, fast man äfven då måste lämna
ur räkningen den senaste inspirations- och
konceptionsformen: andars omedelbara
diktamen.
Äfven en annan tysk resonör öfver
den vittra konsten kommer jag i detta
sammanhang att finna alldeles för snäf
och orättvis. Det är den vördnadsvärde
Lessing. Vi minnas ju alla hans
lagstiftning för måleri och diktning i
»Laokoon». Hvad skulle han månne ha
yttrat, om han måst läsa Karl Larsens
»Poetisk Tyskland» eller »Modet og den blanke
Klinge»? Tvifvelsutan hade utdömandets
hårda ord regnat från hans mun, och han
skulle ha hänvisat böckernas skapare till
tystnaden eller till färger och duk.
Naturligtvis med orätt, ty hvarken det ena
eller det andra kunde ersätta det
utdömda.
Hvilken bättre utgångspunkt kan en
undersökning öfver estetiskt berättigande äga
än erfarenhetens! Ett teoretiskt
deducerande ur en aldrig så väl funnen
definition är man ju städse hågad att misstänka,
ty verklighetens öfvergångsformer och
undantag, tillvarons egen nyckfulla och
brokiga blandning låter så sällan inrymma
sig inom ett filosofiskt systems räta linjer.
Hvilka äro de goda och gilla formerna
för diktningen? Spörj all vitterhet som
finns, om hvad som vunnit sinnen för sig,
hvad som ryckt inbillningar med sig, hvad
som häxat tankar, och svaret är funnet,
om så definitionerna på regelrätt drama,
epos och lyrik — redan denna tredelning
är missvisande och filiströs — fått aldrig
så många örfilar och knuffar. Och lägg
till på kartan öfver diktens rike ett stort
hvitt, gränslöst område för framtidens
upptäckter. Det enda af konsten som kan
läras, dess teknik, bär på möjligheten till
många landvinningar och skall skapa många
nya uttryckssätt för inbillning och känsla,
som ännu ej ha analyserats vare sig med
klander eller gillande.
Af de femton volymer, som i detta nu
bära Karl Larsens namn, är det några
som ej tillhöra den originala dikten men
som i alla fall fullständiga bilden af hans
författarpersonlighet.
Dit hör först och främst den stora
samling dagboksanteckningar och bref från
1864, som han gifvit ut under titeln
»Under vor sidste Krig», ur hvilken han
hämtade stoffet till det föredrag han höll här
i Sverige för någon tid sedan.1 I det sätt,
hvarpå han ordnat och uppställt de
talrika — nära två tusen -— brefven,
märker man genast det intresse som för Karl
Larsen alltid är det centrala: det
psykologiska, för att inte säga språkligt
psykologiska. Historiskt-fosterländskt har han
endast i andra rummet sett på ämnet.
Det för olika samhällsklasser och olika
grupper karaktäriserande har han däremot
lagt sig synnerligen vinn om. Det finns
inga upprörda eller bragdstolta
klangramsor i de inledningar, mellanstick,
sammanfattningar och tillägg, som han gör till
memoarerna; klart och nyktert, notisaktigt
gör han sina meddelanden; men man
märker lätt hvilken djup och noggrann
psykologisk forskare han är i arten och
rikedomen af de upplysningar han ger om
hvarje skrifvande. Utan att detta med ett
ord framhållits i hans egna uttalanden,
stiger det så fram ur memoarerna en
klarare, allsidigare, rikare bild af hans folk
under farans och nödens tid än den
omständligaste beskrifning kunde ha
åstadkommit, och man spårar bakom hans
förfaringssätt den finaste beräkning.
Beräkning utesluter inte kärlek, den kan — som
tvifvelsutan i detta fall ■— just vara
framkallad af en kärleksfull önskan att vara
ekonomisk för det älskades egen skull;
d. v. s. här att till fromma för
skildringens föremål åstadkomma en belysningens
styrka och finhet, en den estetiska
effektens kulmen.
Samma psykologiska intresse ligger till
grund för ett tidigare arbete, det 1894
utkomna »Soster Marianna og hendes
Kær-lighedsbreve». Det är en kulturhistorisk
bild från Portugal på 1660-talet. En
nunna, Marianna Alcoforado, hade gripits
af en häftig lidelse till en fransk härförare,
markis Chamilly, men efter en kort tid af
kärlekslycka öfvergifvits af den själsgrunde
och flyktige älskaren. I sin ensamhet och
smärta skref hon till honom fem bref, alla
af en förtärande häftig känsla i uttrycket
1 Föredraget har, som bekant, influtit i denna
tidskrifts åttonde häfte för i fjol och är äfven
tillgängligt i särtryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
