Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rasen, kulturen och konsten. Af Alfred Bramsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 18 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
ALFRED BRAMSEN.
närmare undersökning framgår
emellertid, att de föregifna förvandlingar, som
ofta tillskrifvas en enskild persons, en
eröfrares eller en religionsförkunnares
initiativ, endast äro en maskering. Det
är till en början icke stort mera än
orden, beteckningarna, som ha gått öfver
från den ena kulturen till den andra,
hvaremot det som orden täcka,
realiteterna, tingen själfva, fortfar att lefva i
allt väsentligt ungefär som förr och blott
ytterst långsamt omformas och anpassar
sig efter rasens öfriga kultur. Aldrig i
världen har ett folk plötsligt uppgifvit sin
i århundraden nedärfda tro för att »gå
öfver» till kristendomen, buddhismen eller
islam, lika litet som det har förändrat
sitt språk eller vidtagit genomgripande
förändringar i sina institutioner eller sin
konst. En sådan där plötslig förändring
är ungefär lika otänkbar som att en
fullvuxen människa från den ena dagen till
den andra skulle ändra sin längd eller
färgen på sina ögon.
Det är därför som missionärernas
omvändelseförsök utfalla så ynkligt. Det
är mindre underligt, att försöken att
»omvända» den urgamla kinesiska rasen
ha satt Ostasien i brand än att
regeringarna inte för länge sedan ha hejdat
dessa fanatiker i deras ödesdigra
verksamhet. De psykologiska lagarna för
folkens utveckling synas dess värre ännu
vara en tillsluten bok för världens
ledande statsmän — eller kanske deras
verksamhet är för kort för att bli effektiv.
Till de många orimligheter historien
har på sitt samvete hör den, att ett folk
vid den och den tidpunkten »gick öfver»
till kristendomen. Ovillkorligt
föreställer man sig, att det är fråga om hvad
vi nutidsmänniskor kalla kristendom —
hvilket är alldeles bakvändt. I
verkligheten kan det ju endast vara tal om
enstaka frön, som en gång under
loppet af många generationer blefvo ill
en lefvande växt, hvilken för öfrigt i den
nya jordmånen antog sin särskilda,
rasbestämda och från andra mer eller
mindre afvikande form.
Och hvad som gäller om
religionerna, gäller ock om språken. Äfven
om det lefvande språket är fixeradt som
skriftspråk, undergår det stora
förändringar under sin vandring från folk till folk.
Ett latinskt ordspråk säger: »Quot
linguas quis callet, tot homines valet»,
d. ä. lika många språk man har, lika
många människor är man. Ty orden i
det ena språket ha icke fullständiga
ekvivalenter i de andra språken, begreppen
som ligga bakom orden äro icke på
pricken desamma. Det tyska »Geist»
öfver-sättes med det franska »esprit» och med
det engelska »wit», »Bosheit» med
»ma-lice» och »wickedness», »sinnreich» med
»ingénieux» och »elever»; men i
verkligheten menar hvarje folk något särskildt
därmed, som icke kan tolkas med ett
enda ord.
Gallerna antogo, trots sin oerhörda
numeriska öfverlägsenhet, inom två
århundraden romarnas språk; •— men detta
språk omdanade de efter sin egen kokbok,
och ur denna anpassning framgick det
franska språket, som ju är mycket olikt
det italienska och det spanska, hvilka
dock bägge ha samma utgångspunkt som
franskan.
När konsthistorien lär oss, att
konsten är ett fullgiltigt uttryck för ett folks
kultur, så kan det vara sant men är
det långtifrån alltid. Det har existerat
en civilisation, som mer än någon af
världens öfriga afspeglade sig i sin
arkitektur och bildande konst: den gamla
egyptiska. En sådan klarhet och kraft
hade de konstnärliga typer, som föddes
vid Nilens stränder och lefde där i öfver
50 sekler, att de omöjligt kunde
öfverföras till andra orter utan att omstöpas.
Om egypterna vore det enda forntids-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
