Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Blad ur ärkebiskop Absalons historia. Af Oscar Malmström. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
OSCAR MALMSTRÖM.
lor öfver Helsingborg vi äga. Den
egentliga staden låg nämligen då uppe på
höjden. Dess små låga hus sökte
liksom skydd kring de båda
representanterna för den världsliga och andliga
makten, som här funnos, fästningen och
kyrkan. Den förstnämda intog samma
plats, där Kärnan i våra dagar reser sig lik
en gammal riddare i modern cylinderhatt.
Kyrkan däremot låg på andra sidan om
den smala gata, hvilken nu benämnes
Långvinkelsgatan, å den höjd, som ännu
utgör stadens högsta punkt, och där
långt tillbaka i hedenhös troligen
offerlågan till hedna gudars ära flammat. Ty
i regeln byggdes de äldsta kristna
kyrkorna på de forna offerplatserna, liksom
man därigenom ville tillförsäkra den nye
guden den vördnad de gamle åtnjutit.
S:t Petri var kyrkans namn; den fanns
ännu, då reformationen vann insteg i
Danmark, såsom en särskild sockenkyrka
med egen »sognepræst». Däremot hade
den smala strandremsan mellan backen
och sjön ditintills erbjudit en föga säker
tillflyktsort för de fiskare, hvilka pä
grund af sin näring ägde fördel af att
bygga sitt bo så nära hafvet som
möjligt. Osäkerheten till sjös med
anledning af de vilda hedniska folkens
sjö-röfverier gjorde platsen ej trygg. Men
under de senare åren hade häri en stor
förändring inträdt. Absalons ständiga
korståg till Östersjöns södra och östra
kuster befriade Danmarks kustbefolkning
från sjöröfvarnas vilda härnadståg, och
därför hade äfven det gamla
Helsingborg börjat den promenad ned till
stranden, som det moderna nu tyckes vilja
företaga i omvänd riktning.
Flera smärre fiskarkojor och andra
hus lågo således här, då konung
Valdemar och ärkebiskop Absalon närmade
sig staden, dock utan att ännu äga det
skyddande centrum, som denna stadsdel
i följande århundrade — 1200-talet —
erhöll i Maria-kyrkan. Men voro stadens
hus obetydliga, så voro den tidens
hel-singborgare män, som ej fruktade för att
nappas med vare sig konung eller
ärkebiskop. Valdemar kom väl lyckligt i
land, men då Absalon med sitt fartyg
närmade sig stranden för att landstiga,
samlade de män, hvilka där befunno sig,
stenar och kastade dem mot
ärkebiskopens skepp. Nya skaror strömmade till,
och stenregnet ökades. Med skäl kunde
Saxo Grammaticus, Absalons lärde vän,
utbrista: »Så otacksamma, så galna och
rasande voro skåningarna, att de icke
blygdes att illa belöna den, som beredt
dem så många fördelar». Hvari dessa
bestodo, framhåller han utförligare, då
han erinrar om, att befolkningen hade
Absalon att tacka för, att den kunde bo
trygg nere vid stranden.
Emellertid kom till Absalons hjälp
hans kunglige vän, som märkte den fara,
i hvilken ärkebiskopen befann sig. Och
så snart folkmassan varseblef konungen,
upphörde den genast med angreppet,
låtsande som om ingenting passerat, samt
skingrade sig. De skånska herrarna,
som samlats till Helsingborg för att möta
konung Valdemar, blefvo därpå delade
i tvänne hopar, och under det att
konungen samtalade med den ena delen, höll
ärkebiskopen rådplägning med den
andra. Men till någon uppgörelse kom
det ej den gången. Förbittringen mot
Absalon var så stor bland skåningarna,
att konungen nödgades anmoda
ärkebiskopen att återvända till Själland. På
fredlig väg var ej någon försoning att
vinna, och ärkebiskopens åtgärd att lysa
interdikt öfver Skåne och inställa alla
kyrkliga förrättningar besvarades af
allmogen med öppet krig. Detta lyktades
med slaget vid Dysie-bro, i hvilket
skåningarna dukade under. Den skånska
allmogen, hvars stolta och själfständiga
kynne ej ville tåla någon sträng här-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
