Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sago-Lena. Ett kapitel ur »Mellan haf och fjäll». Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAGO-LENA. 19
så att hon kom långt bort från egna
kor och det andra getarefolket.
Men se’n när hon blef så gammal,
att hon läst sig fram, då fick hon annat
att syssla med, fick plats i
klockaregården och ordentligt arbete. Och bäst
af allt då var alla de vackra böcker,
som klockaren lånade henne. De voro
mest på vers och så härligt hopsatta,
att tårarna kommo — liksom ibland, när
det sjöng från forsen och skogen.
Och hur hon läste på alla lediga
stunder, så blef det så småningom till
en lättnad och hjälp att bära allt arbete,
som först låg som en tyngd på henne
—- hon som var van att springa fri ute
i marken.
Och slutligen, när klockarens hustru
dog en vår och hon själf nästa vår
bjöds att intaga hennes plats i gården,
då tänkte hon, att hon just ej kunde
göra annat.
Att klockaren var tjugu år äldre än
hon och att hon själf nyss fyllt bara
tjugu år och aldrig känt kärlek till någon
ännu, det tänkte hon ej vidare öfver.
I klockaregården hade de varit snälla
mot henne, och något annat hem hade
hon ej. ’ Som hittills tänkte hon nu
lefva sitt lif där -— gift eller ogift
kvittade lika •— bara hon hade böckerna
på lediga stunder och forsen och skogen,
som ingendera var långt borta.
Och åren gingo, det ena likt det
andra, ungefär så som Lena tänkt sig.
Och vid trettio år var hon samma barn
till sinnet, som när hon för länge se’n
sprang för lifvet undan myrens och
skogens troll eller satt vid åkanten och
forsen sjöng henne låtar ömsom till gråt
och ömsom till skratt.
Mannen och hon talades sällan vid,
och hvad skulle han säga också, när
hon skötte sitt ordentligt och väl?
Och hon — inte hade hon något att
tala med honom om.
Att hon ännu var lika fager och ljuf
som i första ungdomen, visste hon ej —
hade väl aldrig vetat mycket om slikt.
Den medelstora, välväxta gestalten
var flicklikt smärt och mjuk. Håret,
som låg mörkt och vågigt kring
hufvudet, var stort och tungt, och de nästan
sydländskt mörka dragen voro fina, med
varma, klara färger. Men ögonen var
dock det vackraste hos Lena. Som
sommarnatten voro de — sommarnatt i
djupa skogar — och som fjälltjärnens
glittrande vatten.
Men där uppåt satte de större pris
på dem med ljust här och mjölkhvit hud
med rödaste rödt. Ljuslätta, med runda
kinder —■ det dugde, det!
Då kom där en gående söderifrån.
Det var tidigt om våren, när det låg
sus i luften från alla skummande bäckar
och det första gröna lyste i björkarnas
toppar.
Han kom långt nerifrån och sade sig
höra hemma i fjällbygden — ännu längre
uppöfver. Men hur det var, så
stannade han här. Det var som om han
glömt hvart han egentligen ämnat sig.
I klockaregården slog han sig ned.
Där var så lugnt och tyst — inga barn
och inga tjänare.
Han bodde på vindsrummet och
betalade bra för husrum och mat. Men
någon stor packning förde han ej med
sig. Endast en ränsel öfver axeln och
fiollådan.
Men den, som med sä litet bär med
sig en sådan rikedom, behöfver inte
större packning. Så tyckte dä Lena.
Och ibland, när hon om kvällen hörde
spel uppifrån vindsrummet, smög hon
sig tyst dit ut i trappuppgången —
endast med en liten kjol öfver linnet. Och
där satt hon så länge hon vågade för
honom — mannen —, som sof därinne
och kanske kunde vakna. Hon satt
där i trappan och lyssnade — lyssnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
