Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sago-Lena. Ett kapitel ur »Mellan haf och fjäll». Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
MARIA RIECK-MüLLER.
och historier. An tungsinta med
snyftande gråt i tonen, än med glittrande
skratt och danslåtar. Det är allt efter
som lifvet ger dem af svält och svagår
och sorg — eller solglans och
hjärte-fröjd.
Det gör föga till saken, om
hemgården är storbondgård, rödmålad med
hvita knutar, eller liten och grå. De äro
af samma slag, de som bo där inne.
Men kanske att danslåtediktningen
tränger mer sällan och mindre trugande hos
dem där inne i de små grå stugorna,
som ligga likt mossiga stenar här och
där efter skogskanten och åbacken med
mager åker och äng omkring.
Det är fattigmansbarn som bo där,
och af skogens träd taga de ofta nog
barken för att blanda i bröd. Men det
är nog så, att de på samma gång få
något mer också där inifrån skogen, där
viterkornas pinglor låta och rödlufvorna
på de små gråklädda underjordiska
skymta i ris och vindfällen. De få
gåfvan att se och höra det underliga.
Och hvad de ej hafva från skogen
— folket däruppåt —, det få de från forsen.
Den talar och sjunger med mänga
låtar, och från fjälltjärnens djup stiga
drömmarna, stundom hvita och luftiga,
stundom förande skräck med sig.
Däraf kommer sig, att när pojkar
och flickor, som äro af det folket, gå på
getarestigen, kunna de ibland glömma
sig och låta kreaturen sköta sig själfva.
De stanna och lyss, och det de då höra
lockar fram gråten, bitter och het, eller
också måste getareluren upp, där
sångröst fattas, och då låter och sjunger det
vidt och jublande, så. att korna stanna
i betandet och sätta af i språng och
ekorrarna skutta mellan tallkronorna,
så att de vaja och svänga som i
storm.
Men likväl blir det för det mesta
till så litet allt detta.
Det är som när jorden ligger frusen
tidigt om våren och de stackars små
gröna, spirande stråna vilja tvinga sig
upp och ut i solljuset.
De orka ej med — den frusna
skorpan var så hård —, och så dö de.
Eller som ett helt släkte fåglar. De
som lefva där ute i skog och frihet och
hafva att känna all tillvaros härlighet
och smärta. Men sångens gåfva äga de
ej. — Ett litet svagt pip är allt hvad de
kunna säga — eller en enda klagande,
lång ton, som låter hemsk och
olycksbådande. — —
Så hafva de det äfven många af dem
där uppe i fjällbygden.
De äro diktarefolk med sånger och
historier, som endast kunna tala djupast,
innerst ur ögonen på dem och tyckas
tigga och bedja om lifvet. Oftast dö de,
frusna och tvingade tillbaka, utan att
ens hafva hunnit blifva till en
snyftning eller ett litet ovant skratt. Men
någon enda sällsynt gång händer dock,
att en af detta tysta sångaresläkte blir
löst ur stumhetens nöd.
Och det som löser och hjälper fram
till sällsamt ljudande tal och sång, det
är oftast någon stor sorg — så stor, att
den annars blifvit till döds. Eller också
en lika stor glädje — men det händer
mer sällan.
Sago-Lena var en af dem.
När det hände, var hon ej längre ung,
och sorgen var det som kom henne till
hjälp —• eller kanske båda delarna.
Som getarepiga gick hon så länge
hon fick. Det var det bästa hon visste,
sedan hon blef hemlös, när far och mor
dött, och då var hon endast åtta år.
Och hvar kunde en ha det bättre än
i skogen och långt bort, där
hjortronmyren låg ? Visst var det också otäckt
ibland mot kvällen, när nissarna
skrattade i kapp med skogsrået eller
viter-korna narrade henne med sina pinglor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
