Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur bokmarknaden - Af Anna Maria Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. M. R-S.
396
Man kan just icke påstå, att någon af
här citerade författare låtit föra sig i
ledband af kristendomens auktoritet.
Det är sant: det finns tillfällen då man
kan bli upprörd öfver att höra förkunnas,
att lidandet gagnar.
Jag erinrar mig en skildring jag läst.
En författare berättar, hur han ser en
liten sockerbagarpojke med en bakelsekorg
på hufvudet komma vandrande gatan fram,
leende öfver hela sitt runda lilla ansikte.
Plötsligt får pojken en knuff, korgen faller
till marken, dess innehåll i gatsmutsen,
pojken brister ut i snyftningar. Författaren
förklarar, att han med glädje åsåg
förändringen i gossens ansikte, hvilket blef så
mycket mera uttrycksfullt under sorgen,
och han finner i denna lilla händelse ett
påtagligt bevis för att glädjen gör
människorna banala, medan lidandet förädlar dem !
En annan författare förtäljer hur han
en morgon på Köpenhamns gator möter
en liten flicka, som med andan i halsen
rusar till sin skola. Han följer med henne,
får höra att hon vet hon skall komma för
sent och få anmärkning därför, men att
skälet till dröjsmålet är, att hennes mor ej
haft kaffet i ordning och ej velat tillåta
henne att gå utan kaffe. Detta har händt
flere gånger. Men flickungen är alltför
försagd för att i skolan omtala rätta skälet
till dröjsmålet. Då hon nu skall träda in
genom skolporten, ber hon, skyggt och
halfgråtande, den främmande herrn att gå in
med henne och tala med hennes fröken.
Han vägrar — ehuru han med några ord
skulle kunnat ge lärarinnan en upplysning,
som räddat den lilla stackarn från flera
anmärkningar. Han afslutar skildringen med
att salvelsefullt uttala, att den lilla flickan
kommer att ha godt af denna sorg.
Icke sant, man känner sig en smula
upprörd?
Men jag ber att få upplysa om att af
de författare, som nedskrifvit dessa
upp-byggliga små skildringar, är ingendera
söndagsskollärare. Knappast häller kan man
anse dem påverkade af kristlig asketism.
Den förste hette Baudelaire —
Den andre heter Carl Ewald, författare
till »Sulamits Have» —
Dock — det vare långt ifrån mig att
vilja förneka, att det funnits — och finnes
— kristna, som predikat en mörk
kristendom, hvilken ålägger människorna att fly
glädjen och hart när söka lidandet. Men
i allmänhet plägar man ju anse rättvist
att icke räkna en lära till last allt hvad
dess inskränkta, fanatiska anhängare kunna
hitta på. Det var en af de senare stoiska
filosoferna i Grekland — jag påminner mig
icke för tillfället hans namn — som i en
afhandling, där han utförligt behandlade
den stoiska läran om den gudomliga
försynens alltid verksamma och alltid
välsignelserika ledning af människornas öden, särskildt
uppehöll sig vid en sak, som af många
otåliga människor räknas för ett obehag
och en olycka, nämligen förekomsten af
vissa små hoppande djur, som kunna i
betänklig grad störa ens nattro; angående
dessa påvisade nu filosofen huru de just
vore att betrakta såsom verkliga nådemedel
af den gudomliga försynen, i det de, genom
att förhindra sömnen, gifva oss tid till
fromma betraktelser! Nu har jag aldrig
hört att i anledning af denna afhandling
stoicismen blifvit kallad en pueril lära, som
för till löjeväckande konsekvenser. Tvärtom
torde man vara ganska ense om att
betrakta den som en af de ädlaste och mest
vördnadsbjudande filosofiska åskådningar.
Men om en enfaldig och trångsint
människa, sin natur likmätigt, gör enfaldiga och
trångsinta utläggningar af kristendomens
läror, strax heter det: Se, sådan är
kristendomen !
Det kunde annars vara naturligt att,
då den kristna religionen äger en skrifven
urkund, hvilken af alla de kristna kyrkorna
erkännes som högsta auktoritet, i denna
urkund söka svaret på frågan om den
kristnes ställning till lidandet. Där skall
man då få läsa, att mästaren, till hvilken
från alla håll buros sjuka och lidande,
botade dem alla. Gjorde icke skillnad på
troende och otrogna, rättfärdiga och
orättfärdiga, följde blott den varma, mäktiga
instinkt, som drifver hvar och en, hvilken
i sitt hjärta har kärleken, att hjälpa och
hugsvala hvarhälst hjälp och hugnad
behöfves.
Själfva tankeinnehållet, det polemiska,
är i Harold Götes bok till den grad det
hufvudsakliga, att man först i andra
rummet tänker på dess konstnärliga halt. Hvad
nu denna beträffar, så har »Arkefienden»
ett par scener af god dramatisk verkan, och
dess dialog utmärker sig för en uddig
träffsäkerhet i repliken. Men om det kan före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
