Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur bokmarknaden - Af Anna Maria Roos - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
397
falla konsekvent att den intelligenta och
viljestarka fru Harriet uttrycker sig i korta,
tvärhuggna satser, så är det bestämdt ett
fel i individualiseringen, att alla de andra
tala på samma sätt. Man råkar i detta
skådespel på fem damer, hvilka alla tala i korta
meningar, där det icke finns ett ord, som
ej är strängt nödvändigt för sammanhanget.
Det är häpnadsväckande! — Helt säkert
är det nödvändigt att inom dramat icke
obetydligt stilisera dialogen, förenkla och
koncentrera den. Men författarinnan har
beröfvat sig ett viktigt dramatiskt
karak-täriseringsmedel genom att icke, som en
motsättning till Harriets uttryckssätt, låta
ett par obetydliga och konventionela
kvinnor, som Pauline och fru Simone, uttrycka
sig med något af den svada man hos dem
skulle vänta.
I öfrigt är karaktärsteckningen ganska
förtjänstfull. Hvad beträffar
hufvudperso-nen, fru Harriet, skulle hon verka tilltalande
likaväl som originel — om hon icke på ett
slående sätt dementerade sina egna ord om
att »den som lidit minst har mest medkänsla
för andra». Ty hon verkar onekligen kylig,
denna kvinna, som förklarar att hon aldrig
gråtit. Hon har små skämtsamnia infall,
när hon ser andra gråta öfver sorger,
hvilka dock icke kunna kallas obetydliga.
Hon tillhör dessa kvinnor, hvilka — ehuru
obestridligen förträffliga och i grunden
god-hjärtade och hjälpsamma — man dock på
inga villkor skulle vilja ha i sin närhet, om
man låge på sjukbädden.
Harold Gote är emellertid en
författarinna, som man aldrig helt kan neka sin
sympati, äfven när man alldeles icke delar
hennes åsikter. Där finnes mycken ärlighet,
mycket käckt mod hos henne, och hennes
framställningssätt är alltid talangfullt. Men
man skulle önska, att hon insåge
nödvän-heten af ganska djupgående studier för den
som vill offentligt uttala sig i stora och
allvarliga frågor. Det finnes nu för tiden
åtskilliga personer, som anses och anse sig
själfva för verkligt bildade men som gifva
ett intryck af att aldrig ha läst andra
böcker än dem, som skrifvits under de senaste
decennierna. Det gifves emellertid frågor,
öfver hvilka man med tillhjälp af så
begränsade studier icke kan få någon riktig
öfverblick.
A. M. R—s.
Anna M. Roos: Marika. Stockholm, Abr.
Lund-quists förlag.
Det är lösryckta scener ur ett ungt lif
— ett stycke af en roman, om man så
vill, där hvart kapitel bildar ett litet helt
för sig —, och hjältinnan har ännu långt
till sitt första decennium, när hon
presenteras för läsaren. På bokens sista sidor är
hon nog icke mycket öfver tjugo men
har redan hunnit med litet af hvarje. Hon
har varit bjuden på pannkakor med sylt
af själfve Karl XV, pröfvat det vilda
prä-rielifvet med »Hjortdödaren» och
»Blodhand», haft sitt lifs stora sorg för en
ryttmästare med blonda mustascher och hvita
silfvergaloner på en ljusblå uniform, sett
vänskapen gå samma väg som kärleken,
spelat »Dockhemmet», bestämt sig för
lungsot som det angenämaste och fördelaktigaste
dödssättet, skrifvit vers och rest i Spanien
och fått en serenad midt på ljusa dagen
af en senor med flammande ögon.
Emellertid tycks hennes hjärta icke dess mindre
vara en smula otillfredsställdt, om man får
döma af slutorden i boken: Må sorgen
komma, mumlade hon. »Må hon komma,
eftersom kärleken icke kan komma utan
att bringa henne med!» —
Boken har både värme och humor.
Författarinnan, som ju bland annat gjort sig
känd som en lycklig sagoberättare, visar
en särskild intimitet i skildringarna från
sin hjältinnas yngsta dagar. Den första
berättelsen, Honungsblomster, synes mig höra
till de bästa; hur förträffligt knyta sig icke
här alla episoderna från sommarlifvet på
Svedjefall till hvarandra som ett glimmande
pärlband af lek, solsken och ljusa, vackra
himlar. Det är ett nöje att följa Marika och
hennes små lekkamrater på alla deras äfventyr,
och något af ens egen barndom rinner en i
hågen med allt som bränt sig fast i minnet
af lifssagans guldålder. Ett kapitel —
eller en historia — ger oss några roliga
hågkomster från hufvudstaden för trettio
år sedan. Det Stockholm, som lekt på
sjuttiotalet, minns nog som Marika med
saknad både den vackra trädgårdsföreningen
(där nu Norra latinläroverket är beläget)
och ridterna på de fyra bronslejonen kring
Karl XIII:s staty, som då icke var
afspär-rad genom rabatter.
I skildringen Sommardagar fäster man
sig vid ett par stämningsfulla landskap —
rosenplanteringen vid den lilla soibeglänsta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
