Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sonetter. (Sonnets from the Portuguese.) Fritt efter Elizabeth Barrett Browning af Ebba Walldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
ELIZABETH BARRETT BROWNING.
de sina, utestängd från det verkliga lifvet,
såväl från naturen som från människorna,
sökte hon tröst i brefväxling med litterära
vänner, i böcker samt slutligen — framför
allt —• i sin diktning.
Elizabeth Barrett var redan då ej okänd
för den engelska allmänheten. Hon hade
före 1840 utgifvit ett par diktsamlingar,
hvilka med välvilja mottagits af publiken.
Det var dock först nu — hösten 1844 —
hon utgaf sitt första jämförelsevis betydande
arbete. Det väckte uppseende både i och
utom England. Bland dem, som mest
intogos däraf, var en af hennes egna
älsklingsförfattare, nämligen den unge skalden Robert
Browning, själf redan vid denna tid högt
ansedd åtminstone i egentligt litterära kretsar.
Han fängslades starkt af den allvarliga, djupt
idealistiska lifsuppfattning — så nära släkt
med hans egen — och den älskvärda, nobla
personlighet, som röjde sig i dikterna; och
då han i en af dessa fann ett par rader,
hvilka sympatiskt och med fm ’uppfattning
karaktäriserade hans eget skaldskap, tog han
sig däraf anledning att med den dittills för
honom personligen obekanta författarinnan
inleda en brefväxling*, hvilken förde till en
allt närmare bekantskap och vänskap. Ur
denna vänskap utvecklade sig snart en
ömsesidig kärlek, om hvars styrka och ädelhet
såväl bådas bref som hennes här återgifna
sonetter bära vittnesbörd. Det kom inom
kort från hans sida till ett frieri, hvilket
emellertid afvisades af henne, hufvudsakligen
emedan hon fruktade att genom sin sorg och
sin sjukdom bringa en skugga in i hans lif.
Ett annat hinder för giftermålet var
hennes förhållande till sin far, som hade
underliga åsikter och ett despotiskt lynne och som
bland annat hade den egenheten att söka
hindra alla sina barn från att ingå äktenskap.
Hon föreställde sig därtill, att de flesta,
till och med hennes vänner, skulle ogilla en
förbindelse, hvartill hon själf af ofvan angifna
grunder länge ej trodde sig äga rätt och
hvaremot dessutom ur rent världslig synpunkt
* Numera offentliggjord under titel The Letters
of R. Browning and E. B. Browning. London 1899.
kunde finnas åtskilligt att anmärka. Detta
kunde visserligen ej påverka hennes beslut
men må nämnas till belysning af de ställen i
sonetterna, där hon talar om världen och dess
dom.
Browning lyckades dock småningom
öfvervinna hennes betänkligheter, och då därtill,
tack vare återvändande lefnadsmod, äfven
hennes hälsa betydligt förbättrats, kom ändtligen
i hemlighet giftermålet till stånd, på hösten
i 846. De nygifta lämnade därefter London
för att bosätta sig i Italien, där skaldinnan
snart i än högre grad återvann sina krafter
och där hon sedan i ett ovanligt lyckligt
äktenskap framlefde största delen af sin
återstående lifstid samt diktade några af sina
förnämsta verk.
De känslor Elizabeth Barrett erfor inför
omslaget i sitt öde och inför den, som var
orsaken därtill, har hon uttryckt t. ex. med
orden:
»Ur grufvans mörka djup ser man
stjärnorna mera strålande — och de profundis
amavi.»
Dessa ord skulle kunna sättas som motto
öfver de kärlekssonetter, af hvilka de
följande äro ett svagt försök till
efterbildning.** De tillkommo under åren 1845 och
1846 — själfva vändpunkten i skaldinnans
lif — och äro omedelbara uttryck för en
känsla, som, uppsprungen i en äkta
skaldesjäl, ovillkorligt tog diktens form. De äro
skrifna utan all tanke på publiken. Då
Elizabeth Barrett Browning några månader efter
sitt giftermål öfverlämnade manuskriptet åt
sin man, var det med den uttryckliga
förklaringen, att de tillhörde honom och att han
finge förfara med dem efter godtfinnande.
Han fann dem, rent poetiskt sedt, af
sådant värde, att han ej ansåg sig ha rätt att
behålla dem blott för egen del. De
offentliggjordes därför, men såsom föregifna
öfversättningar från portugisiskan — hvaraf den
titel de sedan allt framgent behållit.
** Som det, i följd af de täta satsöfvergångarna
mellan verserna, ej låtit sig göra att konsekvent
införa strofindelning, har öfvers, behållit originalens
sonettform, med hopskrifna strofer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
