Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sonetter. (Sonnets from the Portuguese.) Fritt efter Elizabeth Barrett Browning af Ebba Walldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SONETTER.
413
1.
Jag mindes, hur Theokritos en gång
sjöng om vårt lif: om solskensljufva åren,
som bringa åldern än, som ungdomsvåren,
af lyckans håfvor sina rika fång.
Och när jag tänkte på hans gamla sång,
där steg för öga, skymdt af varma tåren,
mitt eget lif: de sorgetunga åren,
som gömde mig i natten, djup och lång.
De kommo, hvart och ett med mörka öden–
Då skymtar bakom mig en andehamn.
En röst — en hand om mina lockars flöden–
Jag fann mig dragen mot en järnhård famn!
»Hvem är jag?» sade rösten. »Du är döden.»
»Nej!» ljöd det klangskönt. »Kärlek är mitt
namn».
2.
Blott tre ha hört din fråga, hört de orden,
du sade mig: du själf och jag och Gud. ’
Hans vägran öfver mig, i döfva ljud,
föll, som en tyngd. Nu på mitt öga bor den:
den tynger så, att om jag lagts i jorden,
ej sömnens tyngd förmenat mullens brud
mer helt att se dig — intet dödens bud
fått bli hvad denna vägran nu är vorden.
Ty Herren kan ej gäckas, o min vän!
Ej världens ord, ej hennes vrånga seder,
ej vind, ej vågor skilt oss åt igen,
ej öde alp, hur han sig vida breder;
och vore mellan oss en världsrymd, än
dess stjärnor hörde våra trohetseder.
3.
Nej, fursteädla hjärta! Ödet korar
oss skilda värf, och skilda äro vi.
Jag ser din ängel möta min: förbi
han susar, och å änglapannor spårar
jag endast undran. O min bard, som dårar
enhvar med dina toners harmoni,
belönt af månget ögas svärmeri,
mer klart, än mitt ens varder genom tårar!
Hvi ser du ut ur ljusbegjuten hall
på sångerskan, den irrande — på henne,
som sjunger genom natten, mörk och kall,
vid en cypress, med daggen på sitt änne?
Ditt vigde oljan. Icke världen all,
men döden blott, förenar dessa tvänne.
4.
Du borde väcka sångens sköna brus
i hofvens salar, medan mon i dansen
ej funne stegen mer, se’n ögonfransen
hon lyfte, häpen, vid din harpas sus;
och nu vid denna boning, re’n i grus,
du bidar? Och den gyllne sång, som sansen
betoge en furstinna, gjuter glansen
af all sin fägring öfver armods hus?
Se! Fönster remiiat; ugglor bo i taken
och flädermusen, om sin hvila mån;
blott syrsan hörs, af dina toner vaken.
O, väck ej eko, enslighetens hån!
En röst hörs stundom gråta i gemaken,
som du må sjunga: ensam, fjärran från.
5.
Som urnan förr med askan af en död
Elektra höjde, så i tyngda händer
jag lyft mitt hjärta inför dig–Jag vänder
min urna, och hon tömmes. Se, hvad nöd,
hvad sorg, lik askan efter falnad glöd,
därinne gömdes! Än om matta bränder
en låga far. Sätt foten här! Du sänder
så in i natt hvar gnista, dunkelt röd. —
Gör du det ej, och dröjer du så nära,
när askan hvirflar upp, den fina, grå,
ej ens den lager, dina lockar bära —
o du mitt lif, mitt allt — kan skydda så,
att ingen eld kan hinna och förtära
det hår den gömt. Tag dig till vara! Gå!
6.
Ja, gå! För mig de vara, hjärtebanden:
jag lefver i din skugga. Nu ej mer,
när i min egen själ jag blickar ner,
jag finner helt den min, som förr jag fann den;
och aldrig mera kan jag lyfta handen
i solens skimmer, när hon varmast ler,
och ej förnimma, hvad jag icke ser:
din hand i min. Ja, du är min i anden.
1 mitt, jag känner re’n, ditt hjärta slår,
du göms i hvad jag verkar, hvad jag drömmer,
som drufvans smak i vinet, år för år;
och ber jag för mig själf, mitt öga gömmer
i sina tårar ock en annans tår,
och Fadern hör det namn jag aldrig glömmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
