Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sonetter. (Sonnets from the Portuguese.) Fritt efter Elizabeth Barrett Browning af Ebba Walldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 ELIZABETH BARRETT BROWNING.
Ny vardt mig världen, när, en sorgers slaf,
ett dödens byte re’n, jag kunde höra
din själ med lätta andesteg sig röra
emellan mig och kanten af min graf —
och jag, som icke visste räddning af,
vardt fångad i en famn. För häpet öra
fick lifvet nya rytmer. Jag vill föra
till läppen smärtans kalk, som Herren gaf:
nu är den ljuf, som allt, när du är nära.
Jag har ej hem, ej himmel: hvart din stig,
här eller efter döden, månde bära,
dit vill ock jag–Och hvad är nu för mig
min lyra — sångens toner, fordom kära?
Jag älskar dem, när sången är om dig.
8.
Hvad äger jag att gifva, när du sänker
inför min fot ditt hjärtas öfverflöd?
Dess guld, dess skära purpur du mig bjöd;
på ingen vinst, på ingen lön du tänker;
du tålde själf ej dina rika skänker.
Är det väl otack, när vid purpurns glöd
jag gifver intet, hur den skimrar röd,
och intet, hur den gyllne skatten blänker?
O nej! O nej! Men jag är arm som få.
För ringa gåfvan af mitt hjärta är dig;
Gud vet det. Tårar gjort den matt och grå.
De blekt dess färg: den är dig icke värdig.
Ditt kära hufvud hvile ej därpå — — —
Din fot må trampa den––Gå, jag besvär dig.
9.
Det är ej rätt. Skall till min sorgsna saga
du evigt lyssna, när vid tår på tår
de mörka minnen se’n förgångna år
på mina hvita läppar evigt klaga,
där sorgen hvarje löje vill förjaga,
som fram du värmde? Ondt min aning spår.
Vi äro icke likar. O, jag får
ej så på lifvets sällhet dig bedraga.
Ty lydde jag och blefve din — då ve dig.
Jag vill ej andas gift, hur varmt du ber,
på dina sköna glas ifrån Venedig,
ej fläcka purpur så med jord och ler.
Min arma kärlek kan jag icke ge dig,
jag kan blott känna kärlek, intet mer.
10.
Men kärlek, kärlek är sin egen ära,
är alltid värd att gifvas. Elden så
har samma sken, om ringa hö och strå,
om templens cederväggar honom nära;
och hviskar jag, hvad hjärtat nyss fått lära:
»Jag älskar dig–Jag älskar dig!» — O, då,
jag vet, jag måste helt förklarad stå,
ett sken af höjden om min panna bära. —
Ty hög är kärlek. Minsta kryp i mull,
som älskar Herren Gud, till honom banar
sig hjärtats kungsväg för sin kärleks skull.
I hvad jag är — mitt låga jag — du anar
med tjusning hvad jag känner: underfull
förskönar kärlek hvad naturen danar.
11
Ger delta värde — det att älska blott —
jag har ett värde än. Om kinder bleka,
om knän, som darra — skälfva, när de neka
att bära bördan af min tunga lott —
om sångarande, som i drömmen nått
Aornos’ höjder, men som nu med veka,
till döden matta händer höres leka
på sorgsen lyra, se’n dess sol förgått —
hvi orda mer? O, ej min lefnad väfves
med din till ett, din väg ej varder min.
Min kärlek är dock min. Men detta kräfves:
jag må den helt i hjärtat sluta in,
får älska dig för evigt, men förgäfves,
välsigna dig, men icke vara din.
12.
Men själfva denna glöd, som min jag tänkte,
den — allt mitt värde — ju af dig jag fick,
Din var den eld, som gaf förvandladt skick,
juvelers skimmer om min panna stänkte.
Du lärde mig att älska, när du sänkte
i min din djupa, allvarsamma blick,
den sköna blicken, som till hjärtat gick —
när du åt kärlek första gången skänkte
dess namn af kärlek. Så, hvad djupt här inne
jag gömmer salig, ej mitt eget är:
du lyft min ande, matt af sorgers minne,
upp på din gyllne tron att hvila där.
Min rena eld — var ödmjukt, o mitt sinne! —
den ensam gaf, som ensam är mig kär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
