Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sonetter. (Sonnets from the Portuguese.) Fritt efter Elizabeth Barrett Browning af Ebba Walldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 ELIZABETH BARRETT BROWNING.
19.
Vår själs Rialto bar sin marknad ock:
en slinga hår i lön för min jag tager.
När venetianens skepp mot hemmet drager,
är skön dess börda, men är ej ändock
min vinning värd. Parnassos’ sångmöflock
bar icke mera djup en purpurdager —
■en natt om ännens snö: än af din lager
en skugga, käre, häftar vid din lock!
Den skuggan må med oskönjbara band
jag binda: se! Att dröja kyssen bjöd den.
Jag gömmer gåfvan nu med varsam hand:
ej af din panna må hon sakna glöden
men hämta värme af mitt hjärtas brand,
tills detta hjärta kyls en gång i döden.
20.
0 du mitt allt på jorden, när jag minnes,
att du var till i denna mörka värld
1 forna år, när invid öde härd
å isig mo, som ej af vandrarn hinnes,
jag satt allen — när, som då hopp ej finnes,
en fånge lik, som frid ej är beskärd,
jag tålde mina kedjor, sorgförtärd — —
då varder jag så undersam till sinnes.
Hvad under, att ditt andejag — hvad under! —
ej nådde mitt i djupa andeljud,
att intet blomsterfång ur vårens lunder —
du såg dem blomma! — var om dig ett bud!
Jag var som tviflarn, när i mörka stunder
han ej kan känna, att det gifs en Gud.
21.
Säg åter, att du har mig kär. Du talar
om vana: orden mista all sin makt,
de bli »som gökens stämma», har du sagt.
Men ljuder hon i djupa gröna salar —
då sänker sig om äng och berg och dalar
den väna våren i sin unga prakt!
Där ropar i min andes skumma schakt
ett tvifvel än, och ordet ljuft hugsvalar:
o, säg det än! Hvad öga vill försmå
en ros, hur millioner rodna bjärta,
en sol — hur solar genom rymden gå?
Säg, att du älskar — älskar — må min smärta
i jubel dö! Men älska mig ändå
i tysthet ock, i djupet af ditt hjärta.
22.
När våra själar stå inför hvarandra
med blick i blick, men intet ord är hördt —
när våra vingar växa, när de rört
hvarann i lågor — — o hvad kunna andra
väl göra oss, hur än de håna, klandra?
Om hän mot sfärers sång vår vinge fört,
måhända änglar närmat sig och stört
med regn af stjärnor, som däruppe vandra,
vår djupa, ljufva frid. Än må, som jag,
du välja förr en värld, som ej förstår oss,
men viker hän i döfva böljeslag!
Hon gifver oss, när hon i harm försmår oss,
en hamn på jorden för en ljuflig dag,
ger ro att älska, innan natten når oss.
23.
Månn sannt du sade? Om jag vore död,
där skulle af ditt lif en våg försina?
För dina ögon solen mer ej skina,
om mig sin ljufva hvila jorden bjöd?
Min älskling, underbart det ordet ljöd.
Min ande och mitt hjärta äro dina;
men — älskad så? Må händer såsom mina,
som bäfva, gjuta i ditt vin? — I glöd
må nu jag åter vända mig mot lifvet.
Ja, värm mig med din anda! Se på mig!
På kärleks furstebud, i hjärtat skrifvet,
så mången lämnar nöjets väna stig:
jag ock vill offra: vare öfvergifvet
mitt hopp om döden för ett lif med dig!
24.
Må världens skärpa fällas som en knif,
vänd inåt mot sig själf förutan möda,
i kärleks händer samman, vi ej blöda!
Den höres falla samman. Split och kif
ej nå oss se’n. Ditt värn, ditt hjärta gif!
Då har jag hägn mot denna värld, den snöda;
jag vet, hon kan ej såra, ej föröda
vår sällhet, då vi mänga lif i lif.
0 nej! Må våra hvita liljor skjuta
förutan bäfvan från sin djupa rot,
1 deras kalkar endast himlen gjuta
sin rena pärla, vidt från mänskohot!
En endast når dem. I hans hägn vi njuta
hvad vi af honom sälla togo mot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
