Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sonetter. (Sonnets from the Portuguese.) Fritt efter Elizabeth Barrett Browning af Ebba Walldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SONETTER.
417
25.
Tungt var mitt hjärta — åren hunnit grusa
hvart hopp det gömde — då jag mötte dig.
Förtviflan hunnit jaga från min stig
de fröjder, som i lifvets vår berusa —
som pärlbandslätta, när dess vals hörs brusa,
oss sira än — — Så tyngde sorgen mig,
att Herren Gud, som drog mig hän till sig,
ej kunde lyfta mot sin höjd, den ljusa,
mitt arma hjärta. Då gaf du din tro —
lät upp din andes rena djup: hur gärna
mitt hjärta sjönk däri att finna ro!
Och djupen slötos — som att ömma värna
mot ödets makter, som i himlen bo,
ett väsen, som ej lydt sin grymma stjärna.
26.
Jag lefde ensam med visioners skara,
från världen skild, af mina drömmar rik;
jag kände ingen mera ljuf musik
än deras strängaspel, det underbara.
Men deras sång dog hän, den djupa, klara,
men jord hann röra deras mantelflik — —
Ve mig! De veko. Själf en drömhamn lik,
jag grät. allena. Då kom du — att vara
hvad de blott syntes. Och, förskönad blott,
jag hörde åter andesången strömma —
så vågen, om än vigd, dock ej förmått
sitt väsen skifta — fann ditt hjärta gömma
allt hvad min ande djupast efterträtt.
Gud gifver mer, än mänskor mäkta drömma.
27.
0 du, som lyfte mig från hällens sten,
där jag låg sjunken matt i mitt elände,
och genom hårens skumma bölja sände
en lifvets anda, att min panna sken
1 hoppets sol ånyo, fri och ren —
som frälste med en kyss! Mitt lif, du ende —
du, som kom till mig, när all världen vände
sig från mig och mitt hopp var Gud allen!
Nu är jag din; nu är mig väl. Som anden
från Hades’ hvita liljeängar ser
tillbaka mot de mörka jordelanden,
jag ser mig om mot lifvets sorg och ler.
Jag ville vinna friden, och jag vann den:
ock kärlek ger den ro, som döden
ger-Ord och Bild, io:de årg.
28.
Hans bref! Det är som genom arken flöte
en lifvets ström; de bäfva som i svar,
när med en skälfning bandet bort jag tar
och låter fritt dem falla i mitt sköte.
Här ber, som vän, han om ett vänners möte.
Här timman nämns; det var i vårens dar!
Jag minns, jag grät — hur ringa ting det var.
» Jag har dig kär.» Det är som ljus sig göte . . .
Men hän mot det förgångna, böjd mot jorden,
jag såg och hörde tordönsskyars färd!
»Jag är blott din.» Hans skrift är bleknad
vorden,
af nötning mot mitt hjärta halfförtärd.
Och här . . . ! Jag vågar icke hviska orden:
då vore jag de orden föga värd.
29.
Jag tänker uppå dig! Som rankor följa
det höga trädets stam och vira sig
om kronan ömt, så vira sig om dig
min tankes slingor, skjuta knopp och hölja
dig i sin grönska. Må de ej fördölja
min höga, sköna palm, som är för mig
långt mer än rankan! Själf ånyo stig
inför min syn och låt din krona bölja,
i vinden frigjord; skaka åter ner
det veka, vilda vin, hon synes bära!
Det faller, remnadt. När dig själf jag ser
och andas i ditt hägn, det svala, kära,
en annan luft — då tänker jag ej mer,
ej ens på dig: jag är dig allt för nära.
30.
Jag ser i natt din bild som tåromgjuten,
hur ömt du log, o käre, än i dag.
Hvem manar sorgen fram? Månn du —månn jag?
Som inför altarringen akoluten
ses störta ner i själfva fröjdminuten
af sång och lof, med vanmaktsbleka drag,
min ande segnar ... O hur matt, hur svag
jag hör, se’n du for hän, din ed! Så bruten
den når mitt öra, som ett »amen» hans.
Har du mig kär? Mitt hjärta, o hur veta,
om ej jag drömde — sjönk förutan sans
inför de strålars sken, som väg sig leta
från idealet? Var min ljufva glans
så verklig som min tår, den gömda, heta?
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
