Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sonetter. (Sonnets from the Portuguese.) Fritt efter Elizabeth Barrett Browning af Ebba Walldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SONETTER.
61
37.
O, tillgif, tillgif, att de sköna drag,
din ande bär, de gudalika, rena,
jag kunde gifva, där jag satt allena,
förvända åt en mull — en arm och svag,
som skiftar evigt form! Mitt forna jag
kan icke fatta än min fröjd, den sena:
förrunna tider veko, men förmena
mig än att njuta af en solskensdag.
De födde yra — mana att förvränga
hvad tro och kärlek äga skönt och stort. —
Som om en vindvräkt, hamnad, att förlänga
en gudoms minne, rest å helig ort
en odjurshamn — att tumlarfenor svänga
och spruta vatten inom tempelport!
38.
Hans första kyss var gifven blott åt handen,
som för min penna: se’n, mer skär och ren,
den är till världens handtryck mera sen,
men mer och mera snar att mana anden
till akt, när änglar tala. Skimmerranden
af någon ring med diamanters sken
är matt emot den kyssens ädelsten.
Den andra, ämnad pannan, icke fann den,
men föll på håret: kärlek så min hjässa
med ljuf och helig olja vigde in,
att sist en krona om min tinning prässa.
Men när emot min mun han lade sin,
jag kände, mera stolt än en prinsessa,
hvad än jag känner: han är min, är min.
39.
Emedan du kan se mitt rätta jag,
ej denna mask, som åren hunnit skölja
med regn, som bleka, men hvad den fått dölja,
min gömda själ med hennes sanna drag,
där matt hon dignar under ödets slag;
emedan du har kärlek nog att följa
med hjärtats öga än, hvad sorger hölja:
dess ängel, där han fridens ljufva dag —
hos Herren — bidar; efter allt du vet
och intet kan mig ur ditt hjärta rycka:
ej dödens hot, ej sorgen, mörk som det,
ej nöd och synd, som mig till jorden trycka–
O, lär mig slösa med min tacksamhet,
som du vet slösa, när du gifver lycka!
40.
Jag vet en kärlek, mänskor nämna sann,
i våra nejder, som i fjärran länder — —
Jag känner honom: än sin doft hon sänder,
hans sista blomma, fast min vår förrann.
O! Då vi le, så giaur som musulman
sin näsduk kastar; bort han ögat vänder
från den som gråter. Polyfemos’ tänder
vid bettet slinta, om den nöt han fann
var våt af regn ... Så föga kan förbyta
i hat en kärlek, som var blott förment.
Men du är ej som världen: skal och yta;
o, du kan älska djupt, kan älska rent,
kan bida lyckan, medan tårar flyta,
och känner ej det grymma ord: för sent.
41.
Ett tack, ett tack ur djupet af mitt bröst
till hvarje vän — ett tack till mången, mången,
som dröjt att lyssna en minut till fången,
hvars själ, när lyckans sommar bytts i höst,
bak fängselmurar fann i toner tröst.
Tack — om än snart minuten var förgången.
Men du, som, själf en älsklingsson af sången,
blef kvar att höra den förgätnas röst —
att lyssna, med din lyra sänkt mot jord,
till hvad den, bruten, talar mellan tårar–
O, huru tacka dig! Jag har ej ord! — —
Mitt lif må tala. Kommen, framtidsvårar!
En kärlek finns, än ej i världen spord;
han blir, när åren fly, likt dröm som dårar.
42.
»Ej lifvet återger mig hvad jag mist»,
jag skref en gång och tänkte: vid min sida
min änglagenius ser emot det vida,
mot himlen hän: han ber en bön förvisst —
en bön om ro. Jag vände mig till sist:
det var ej han, men du! Du syntes bida
i ljus, en änglars frände. Trött att lida,
jag grep den bot, som helår sorg och brist.
Och se! Min vandringsstaf inför mitt öga
sköt knopp på knopp — en daggig vårlöfsskrud.
Nu fällom minnets bok, hon är mig föga:
skrif ny min lefnads skrift, o fröjdebud —
min nye genius, ängel ur det höga,
sänd i förtviflans mörka natt af Gud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
