Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sonetter. (Sonnets from the Portuguese.) Fritt efter Elizabeth Barrett Browning af Ebba Walldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
ELIZABETH BARRETT BROWNING.
31.
Du kommer åter! Ej ett ord vi spilla
på drömda sorger, som med ens förgå.
Jag sitter i ditt solsken . . . Barnen så,
i solen förda, bäfva af en stilla,
en lifsvarm glädje. Ja — jag gjorde illa,
när ej jag trodde; mycket ej ändå:
vi borde aldrig skiljas åt, vi två,
ty ensamheten föder mången villa.
Den öfvervann mig. O, så var mig när,
som dufvan sina små! När, nyss fördrifven,
min oro kommer åter, ömt mig lär
en tro som din — den samma evigt blifven!
Min tanke skälfde. Ej hans vinge bär . . .
Han var som fågeln, späd men öfvergifven.
32.
När ordet öfver dina läppar gled
om varma känslor, djupt i hjärtat gömda,
jag tänkte så: »De äro endast drömda,
och allt för hastig var hans ljufva ed.
En eld, om snartänd, brinner hastigt ned;
och jag är ringa — är som den förglömda,
se’n många år till evig hvila dömda,
förstämda violin, som konstnärn vred
till harmoni med sången söker tvinga,
men fäller så ur handen med förakt».
Jag gjorde dig en orätt. Jag är ringa —
0 ja! Men ofta mästarhänder bragt
ju arma strängar att i ljufhet klinga;
och stora andar äga samma makt.
33.
Ja, hviska namnet, som i barnavåren
jag lydde, när jag lopp i yra språng
från mina lekar, mina blomsterfång,
att se ett solsken under ögonhåren
1 drag, som röjde ömhet. Nu ha åren
förstummat mången röst, så varm en gång:
den gjuter sig i rena andars sång,
men når ej hit. Det är så tyst på båren;
och själf jag ropar nu till Gud — till Gud.
Men uppå dina läppar än jag finné
det namn, som för om blomstertiden bud:
må kärlek vara ett med kärleks minne.
Mitt forna smeknamn! Vid dess kära ljud
vili än jag svara med mitt forna sinne.
34.
Mitt forna sinne? Kan väl än jag höra
som då en maning, ge som då mitt svar?
Ar hvad som varit ännu hvad det var,
se’n åren fått förhärja, fått förgöra?
Ack! Förr, när ropet hann mitt barnaöra,
jag fällde rosen, lopp ur leken snar;
där låg om munnen än ett löje kvar,
ty maningsordet kunde icke störa
den fröjd jag kände. Nu, när du hörs kalla,
mitt hjärta flyr ur sorg och ensamhet —
flyr, ej till en af lifvets fröjder alla,
men till den enda jag i världen vet.
Känn, hur det slår! O! Blodet kännes svalla,
och ingen barnafot är snabb som det.
35.
Men om för dig mitt allt jag öfverger,
säg, kan i dig mitt allt jag återvinna?
Skall ej mitt hjärta mig om hemmet minna,
dess samtal, kyssar — blöda, när ej mer
de kända murar höjda ögat ser?
Och kan i dig förgätenhet jag finna,
när för min syn, för ömma att försvinna,
de ögon le, som sänkts i mullen ner?
Det varder svårast. Vill ej kärlek vika
för större kärlek, huru sorgen då?
Ty sorg är kärlek, men är sorg tillika.
Tungt är att älska den som sörjde så.
Men ack! Ett hägn, när mina vingar svika,
som matta dufvans! — Älska mig ändå!
36.
Då han blef min, jag ville än ej bygga
med hoppets marmor uppå vårt förbund.
»En dröm, som sväfvar — darrar en sekund
emellan sorg och sorg!» Jag kunde rygga
i oro än inför den solskensbrygga,
som förde vida hän, när solens rund
bröt genom skyar för en liten stund.
Nu har jag mera lugn. Men än de skygga,
de mörka tankar ge ej helt mig fred.
Ack! Händer skilts—det var i himlen skrifvet —
och kyssar kallnat, hur ett hjärta led!–
Dock, vare så — mitt lif i stycken rifvet —
om han, att hålla blott en enda ed,
skall mista blott en enda fröjd i lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
