Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS OPERA OCH KONSERTSALAR.
433
lejonets klo, som man tyckte stack så
tydligt fram i ett par af sångerna, var nu väl
fördold. I Svendsens symfoni (B-dur) kom
den bättre fram, emellertid fick man i den
förra af samme mästare (D-dur) ett
tydligare intyck af geni och originalitet.
Möjligen berodde något af detta på att den
senare symfonien anfördes af Svendsen
själf —■ vid den nordiska musikfesten —
och att den norske mästaren äfven han är
en af dessa fascinerande musikaliska
personligheter, hvilka genom elden i sin
tolkning kunna kasta ett visst skimmer öfver
en komposition, starkare än man vid andra
tillfällen vill finna däri. Hvari ligger
egentligen hemligheten i de klassiska mästarnas
storhet, om icke i deras förmåga att helt
och fullt kunna lägga sitt innersta in i sina
verk, i en fullkomlig harmoni mellan
begreppen vilja och kunna. Äfven Svendsen
har en gång höjt sig till denna fulla
klas-sicitet, nämligen i den sköna, af folklig
poesi öfverströmmande och dock fullt ur
en originelt skapande fantasi sprungna
violinromansen. Emellertid äro hans
symfonier bland de bästa samtida verk i denna
form och vittna om ett intimt förstående
af hvad som utgjorde kärnan i Beethovens
konst. Endast finalen i denna
B-dur-sym-foni förefaller något mer episodiskt arbetad.
Men den spännande öfvergången till
densamma är verkligt genialisk, och den
långsamma satsen, som är så ovanlig, så fri
från allt smått, från all efterklang, älskar
jag alldeles särskildt. Dessvärre gaf
utförandet ingen klar inblick i alla
skönheter. Richard Wagner har fullkomligt
rätt i att den skapande tonkonstnärens
arbete först är till fullo ändadt, sedan han
lyckats utföra sina verk. Svendsen skulle
nog på helt annat sätt ha ledt sitt verk,
än som nu skedde.
Hr Henneberg, som anförde denna
konsert, gaf sitt bästa i ett mellannummer,
blomsterflickornas scen ur »Parsifal», där vårt
hofkapells goda blåskör sjöng till och med
mer tjusande än de många fagra tärnorna,
fröken von Artner och alla de andra, i
Bayreuth. Egentligen är Wagners
dramatiska musik, fragment af hans dramer, ett
oting i konsertsalen, undantagandes hans
förspel och fristående orkesterstycken,
såsom Siegfrieds rhenfärd, hvilka äga en
formell enhet, som man ej kan begära af
lösryckta brottstycken, hvilka ofta ha hvar-
Ord och Bild, io:e årg.
ken början eller slut. Denna scen, som
är mer fristående, nästan konserterande,
utgör dock ett af undantagen, och när den
utföres så vackert, som nu var fallet,
lyssnar man gärna till detta förföriska trolska
blomsterspråk i långsam valstakt. Wagner
själf lär ha varit mycket förtjust i detta
stycke, som egentligen, tycker man, är bland
hans minst wagnerska skapelser.
Hr Stenhammar anförde den följande
konserten och introducerade en symfoni
(C-moll) af dansken Louis Glass, hvilkens
omtvistade verk, särskildt denna symfoni,
röja talang men egentligen icke det
kraftgenialiska temperament, hvartill man at
vissa våghalsiga ställen ville sluta.
Egentligen en liten fin, svärmisk, »hyggelig»
dansk miniatyrtalang, som skrifver i den
allra största stil. Trots allt kan man säga,
att denna symfoni intresserade. Kanske
lyckas det Glass en dag att på ett mer
harmoniskt sätt göra sin talang gällande.
Nu fanns där många ansatser, men man
fick knappast något samladt, helt intryck.
Egendomligt är, att man icke kommit att
tänka på att presentera oss hr Glass’ i
Danmark mer omtalade kollega, Carl
Nielsen, som här är alldeles okänd.
Berlioz’ karnevalsskildring, uvertyren
»Carneval romain», ur operan »Benvenuto
Cellini», brusade förbi, grann och
glänsande. Egentligen är den orkestrala
färgglansen hos Berlioz nästan allt, skalet vida för
mer än kärnan, hvilket ju i detta stycke,
som väl knappast vill vara annat än en
grann operadekoration, kan vara
berättigadt.
Hur egendomligt tiderna förändras! När
man i sin ungdom begärligt slukade
Berlioz’ spännande och så äkta franskt
spiri-tuelt skrifna memoarer, hur sympatiserade
man då icke med den genialiske
författaren mot hans fiende, den gamle Cherubini,
af hvilken Berlioz gör en verklig
karrikatyr. Och nu, hur njuter man icke på helt
annat sätt af den verkliga musiken i
Che-rubinis kompositioner än af Berlioz’
spiri-tuela bizarrerier, pikant sås till en fin ragout
af ingenting, det hela anrättadt à la diable.
Egentligen ha Meyerbeer och Berlioz alltid
förefallit mig som besläktade
konstnärspersonligheter. Bägge stå de i starkt
sammanhang med den franska romantiken, och
sinsemellan så olikartade konstverk som
»Robert», Meyerbeers kanske mest typiska
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
