Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
MAGNUS JOSEPHSON.
henry bramsen.
af Bach och Handel, hvilka tjänat som
mönster.
Hr Aulins vackra orkester-konserter,
som äfven denna vinter fortgått, nämner
jag endast i förbigående — där utfördes
bland annat en fin och anslående symfoni
af J. A. Hägg, som i hela trettio år fått
vänta på sin uppståndelse från den döda
skriften till tonande klang —; likaså att
den Aulinska kvartetten på vanligt godt sätt
skött sitt värf att verka för
kammarmusiken och dess popularisering. Å dess soaréer
ha bl. a. utförts Cherubinis mästerliga
kvartett i Ess-dur, där den stränge
kyrkokomponisten visar sig helt modern, spirituel
och underhållande, Schuberts härliga
C-dur-kvintett, lik en vårdag, med fågelsång och
solljus, som endast understundom
fördunklas af en eller annan slagskugga, en bild
af den odödlige poetens eget lif.
En ny violinsonat af egen komposition
framförde — jämte Tor Aulin — å dessa
soaréer hr Stenhammar, ett vackert och
fängslande arbete, flytande i melodien, med
friskhet, stämning och poesi.
Egendomligt är i alla fall, hur litet
sonat-formen passar för nutida tonsättares
uttryckssätt. Ue använda den också
jämförelsevis sparsamt; åstadkommes
nu för tiden en sonat, så är det nära
nog en händelse. Beethoven
skickade ofta samtidigt ut två och tre
sonater. Moderna tonsättare göra
emellertid mycket orätt, om de af pietet
för de klassiska traditionerna insnöra
sina ingifvelser i en form, som
kanske icke passar dem. Kunna de ge
ett mer karaktäristiskt uttryck åt det
bästa de ha att säga i en friare form,
så göra de bäst i att ge sin
individualitet fria tyglar. Detta gäller
emellertid icke närmast hr Stenhammar,
som ju äfven förut visat sig lyckligt
kunna röra sig i denna form, bl. a.
i sina kvartetter.
Bland nyheter å Aulinska
kvartettens program antecknas för öfrigt
en icke särdeles spontan eller
tilltalande pianokvartett af Vincent
d’Indy, en fransk komponist som
har gjort sig ett namn snarare genom
sina orkesterverk än genom sin
kammarmusik. Jag för min del är nog
gammalmodig att, om nu fransk
kammarmusik skall representeras, rent
ut föredra naturlig, flytande och elegant, om
också icke så djup musik, sådan som Godards,
hvars verk man icke bör underskatta,
framför ett sådant stycke, där jakten efter
originalitet à tout prix endast frambragt
tillkrånglad musik.
För öfrigt har kvartetten nu som förr
odlat Beethoven och lär för framtiden
komma att göra det allt mer och mer.
Efter hvad det förljudes, lära vi nämligen
ha att emotse en hel kammarmusiksäsong,
helt och hållet eller i öfvervägande grad
ägnad åt denne musikens väldige heros.
Äfven frånsedt det intressanta i att få höra
alla Beethovens kvartetter i en följd, så
har man skäl att hälsa början till en
sådan verklig Beethovenkult välkommen, i
synnerhet i fall man kan hoppas, att äfven
sällan eller aldrig spelade verk därigenom
komma att framdragas, t. ex. den stora
B-dur-fugan för stråkkvartett,
Diabelli-varia-tionerna för piano o. s. v Äfven borde
kvartetten fortsätta att framdraga verk af
den store Sebastian Bach, hvilka erbjuda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
