Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS OPERA OCH KONSERTSALAR.
437
en så rik mångfald, att man blott
har att välja. Till honom stå äfven
våra körsällskap i skuld. Juloratoriet
har gifvits i Göteborg men ej i
Stockholm, pingstkantaten har visst icke
uppförts på många år, och bland
de visst hundra kantaterna af
mycket växlande innehåll, alltifrån
gripande kyrkliga verk till världsliga och
humoristiska sådana, som t. ex.
kaffekantaten, borde ett urval kunna
träffas.
Vår egentliga Bach-konsert i år
var den, som gafs af den ryske
violinisten Alexander Petschnikoff.
Denne uppväckte vid sitt förra besök
här för vid pass fem år sedan
åtskillig entusiam i en. del
lättantändliga sinnen, under det att däremot
andra kände sig besvikna. Han
hade nämligen föregåtts af ryktet
att vara den förnämste nu lefvande
artisten å sitt instrument och
jämfördes rent ut med Wieniawski. Nu
kan detta helt enkelt ha varit en
öfverdrifven impresario-reklam, till
hvilken hr Petschnikoff själf var
oskyldig. Emellertid behöfde man
icke ha hört många violinister för
att snart kunna märka, att han ännu
alls icke var den storhet, till
hvilken exempelvis en ansedd och äfven i
Sverige mycket läst och citerad kritiker,
Less-mann i Allgemeine Musik-Zeitung, hade
utropat honom.
Sedan dess hade den ryske violinisten
tvifvelsutan arbetat duktigt och kunde nu
rent af utveckla en tillspetsad elegans i
sådana franska stycken som Saint-Saëns’
»Ha-vanaise». Steppens melankoliske son var
här franskt spirituel, såsom man kanske
är det i de ryska salongerna. All den
slaviska känsloinnerligheten kom fram i Bachs
härliga ciaconna, som nog kan spelas på
helt annat sätt, monumentalt, såsom af fru
Neruda Norman, men där just det moderna
i föredraget, vekheten, gjorde verkan,
därför att den var äkta. Dagen var Bachs,
och den gamle underbare kantorn
triumferade ytterligare i en förtjusande frisk och
i all sin konstfullhet enkel och naturlig
trio-sonat för två violiner och piano, där hr
Petschnikoff på ett godt sätt biträddes af sin
unga, behagliga fru, violinist liksom mannen,
och af den svenske pianisten John Jacobson.
karen bramsen.
Hvar hade den gamle herrn gjort af
sin allonge-peruk, när han skref detta stycke
musik? Jag vet ej, och uppriktigt sagdt
tror jag, att han sällan hade den på sig,
när han gjorde musik. Det är blott på
porträtten som han ser så ärevördig och
sträng ut, eljes var det en munter och
folklig herre. Sonaten skref han nog ute
i Guds fria natur, under det att han
lyssnade till fågelsången, och den har väl alltid
varit lika konstlös, till och med under
perukernas århundrade. Så känns alltid
poesiens äkta källsprång igen, oberoende
af tidskostymen.
En annan artist, som gästat oss, är
Paderewski, den tredje polacken hvars
musik eröfrat världen, d. v. s. Paderewski
är förnämligast exekutör, ehuru han har
talang äfven som komponist för pianot,
såsom man kan finna af hans »chant du
voyageur» och andra små stycken, hvilka
röja personlig egenart. Denna är det äfven
som förnämligast ger karaktär åt hans spel;
alltså ingen vanlig pianist, utan en af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
