Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf af Geijerstam. En återblick. Af David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
443
det att litteraturen väl snarare bör
jämställas med vinet, hvars sötma tiden endast
kan öka och hvars bouquet blir allt
ljufvare, ju tätare lager af damm åren breda
öfver sigillen. Hvilket öde har ej den så
kallade åttiotalslitteraturen haft här hemma!
Det har blifvit en modesak att rycka på
axlarna åt dessa verk, och snart sagdt
hvarje ignorant tycker sig berättigad att
yttra något öfverlägset och snillrikt om
»skomakarrealismen», när han hör talas
om en bok, som är tolf eller femton år
gammal. Så godt som aldrig hör man
dylika »förlegade» arbeten citeras, så godt
som aldrig hör man unga män eller
kvinnor samtala om dem, och så godt som
aldrig vågar en förläggare släppa ut ny
upplaga af en bok, som haft olyckan att
först se ljuset under nittonde århundradets
nionde decennium. Och beror väl detta
på att den svenska naturalismens produkter
verkligen åldrats och på så kort tid blifvit
gustna och omöjliga? En opartisk granskare
skall dpck aldrig kunna ringakta en trupp
andliga stridsmän, hvilka till fältherre hade
Wallenstein själf, åttiotalets Strindberg, den
storstilade och oförfärade renässansskalden,
hvilkens böcker voro obegränsad rikedom
på snille, förtrollning och djäfvulskap,
tvingande till en beundran utan ord, till blodet
mot hjärtat och knäna mot marken. Och
bland de andra hjältarna i härnadståget
mot den litterära patentbyråns Troja, kunde
man ej redan hos den trefvande och
nostalgiske författaren till »Konflikter» upptäcka
det brinnande hjärta och den bedårande
och svärmiske poet ut i fingerspetsarna,
som Oscar Levertin sedermera framför alla
sin ungdoms kamrater visat sig vara? Var
ej Tor Hedberg redan då den älskvärdt
svårmodige och nobelt reserverade
psykolog vi alla hålla af, och skref han ej under
åttiotalet sin kanske vackraste bok, »Judas»?
Hur många senare utgifna diktsamlingar
kunna i fråga om artistiskt och verkligt
fint innehåll jämföras med Ola Hanssons
»Notturno» och hur mycken senare skrifven
prosa i utsökthet med hans »Sensitiva
amo-rosa»? Dokumenterade sig icke Georg
Nordensvan som en elegant och känslig
genremålare genom sina roliga
Figge-no-veller, hvilka löjligt nog redan utkommit i
sin andra tyska upplaga, under det att de
ej ens föreligga samlade på författarens
modersmål? Hvilken nu lefvande svensk
författarinna kan i skarp och lefvande
verklighetsskildring sättas vid sidan af fru
Ed-gren-Leffler och Ernst Ahlgren, åttiotalets
stora berätterskor?
Lika oomkullrunkelig som tron tyckes
vara på åttiotalslitteraturens dålighet, lika
bergfast öfvertygad synes man i allmänhet
vara, att den därpå följande svenska
bel-letristiken är något från den till sitt väsen
skiljaktigt. Och dock förefaller det vid
närmare efterseende som om intet kunde vara
klarare än den på nittiotalet uppblomstrande,
med ett roligt namn så kallade svenska
nyidealismens nära samhörighet med det
föregående årtiondets diktning. Till stor
del samma män hafva ju gjort både
»skomakarrealismen» och »nyidealismen», och
trots att de bägge riktningarna under så
olika beteckningar inregistrerats i den
estetiska nomenklaturen, vore det väl dock
underligt, om de skulle förhålla sig till
hvarandra som svart till hvitt. »Renässans!»
lydde Verner von Heidenstams ryktbara
parol, men hvad var då »Röda rummet»,
om icke ett rop på pånyttfödelse, ett
»pereat» åt en ålderdomstynande poetskola,
hvars medlemmar blott fingo modulera vissa
i profeternas skrifter stadgade ämnen i
ett äfvenledes legaliseradt manér, och åt
en ålderdomsknarrig fraktion af kritici, som
sökte — per fas et nefas — undertrycka
alla rebelliska tendenser, samt ett »vivat»
åt de unga viljorna, de nya rösterna, de
seende blickarna? Åttiotalets män röjde
undan de gamla stängande och skymmande
gärdesgårdarna, med sina verks elektricitet
rensade de luften, och utan deras
Filok-tetes-pilar hade aldrig det Ilion blifvit
eröfradt, där vår lifskraftiga svenska
diktning nu har sitt hemvist. Hans Alienus
har dessutom lärt mer än man tror af
naturalismen, som röjt väg för honom, och Per
Hallströms starkaste bok, »Vilsna fåglar»,
är blod af dess blod och kött af dess kött.
Man börjar nu snart blifva trött på det
ständigt upprepade talet om naturalismens
omöjlighet som metod. Zola med flere
andra har ju bevisat motsatsen många gånger
om genom att skapa mästerverk. Att den,
som skall skrifva om lif, ’först och främst
måste se lif och studera lif, måtte varit
en så solklar sanning, att den bländat
ögonen. Det är också icke utan att man
nu åter börjar längta efter litet naturalism,
litet konstnärlig naturalism, och att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
