Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf af Geijerstam. En återblick. Af David Sprengel - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
DAVID SPRENGEL.
syndaflod af chateaux-en-Espagne och
Norr-landsrnystik, hvari de smärre nyidealarnas
produktion tyckes utmynnat, låter en se
sig om efter den fasta handen, som skär
lifsbilden. Hvad våra svenska naturalister
angår, vill man ej heller längre tro, att de
undfingo den nya födelsens bad den
märkliga nyårsnatten 1890. Den som vill göra
sig den lilla mödan — som lönar sig så
väl! — att läsa åttiotalets böcker, skall
känna sig intagen ur flera synpunkter af
de bästa ibland dem och oupphörligt känna
igen sina kära, den dag i dag diktande
mästare och vänner. Hvad beträffar
efterföljande sidor om Gustaf af Geijerstam,
hvilka främst vilja vara en återblick på
och ett påpekande af hans äldre verk, skulle
det vara mig en glädje, om jag kunde
förmå någon läsare att lägga bort den en
smula korttänkta uppfattning, den litet
sällsamma vidskepelse han till äfventyrs, i
likhet med många, hyser, att Erik Granes
författare omvände sig år 95, när han skref
»Medusas hufvud» och vid denna tidpunkt
jordade sin gamla syndiga människa för att
låta den nya uppstå i all sin härlighet —
till fröjd för dem, som tro på den
onekligen roande komedi, som heter litterära
konversioner. Geijerstam är naturligtvis i
grunden densamme nu som i sin ungdom,
hans fysionomi densamma i dag som vid
debuten, eftersom denna var personlig, blott
att det öppna, utåtspejande ögat nu slutits
och blickar inåt och att pannan fått flera
fåror. En diktare, som fördjupats och
blifvit äldre! — så skall ni tänka om den
förändring han visat.
I.
»En ung man på ett par och tjugo år, kort
till växten, kraftigt byggd, med breda och ej just
stora men hårda och senfulla händer. Hufvudet var
väl formadt, pannan med de två nästan spetsiga
knölarna skarpt markerad, nacken rak, liksom tvärt
afhuggen. Näsan var stor, och de klara,
genomträngande ögonen under de framskjutande
ögonbrynen, de energiskt sammanslutna läpparna, jämte
den korta hakan, gåfvo åt hela anletet uttrycket
af okuflig viljekraft.»
Så tecknas Kristian Grane, hjälten i
den starkt själfbiografiska titelnovellen i
Geijerstams 1882 utgifna debutsamling
Grå-kallt. Det är också just så man föreställer
sig den unge författaren, när han med
själen fylld af harm öfver mänsklig lumpen-
het och mänsklig dumhet och
flammande-af sanningselden skref sina första böcker
-—- bekännelseböckerna, som debutverken
alltid bruka vara för varmblodiga
begåf-ningar. Den lilla novellen handlar om hur
olikheten i religiösa tänkesätt rifver itu två
ungas kärlekslycka, fördärfvar hela deras
lif och breder däröfver den glädjelösa
arbetsdagens gråkalla elände; den handlar
också om den olycksaliga slitningen mellan
två generationer, som icke kunna förstå
hvarandra, mellan fadern, ämbetsmannen,
som stuckit sin ungdoms radikala åsikter i
bakfickan och anlagt den stadgade
medborgarens min af själfmedveten
respekta-bilitet, och sonen, barn af en ny tid med
annat blod i ådrorna, en svensk yngling
från slutet af sjuttiotalet med hufvudet fullt
af Spencer och Ibsen. I ord, som
stundom sorgset flämta till likt skimret från
kaminglöden en enslig skymning, berättas
här vidare, hur sanningens unge stridsman
omsider får smaka på den pröfning, som
ligger i att lefva andligen ensam. Genom
indignationen mot den allmänna idiotismen,
genom det öppna ögat och den skälfvande
nerven för lifvets bottenlösa ve anger denna,
novell, som eljes är alltför diffus och
okoncentrerad för att kallas konstnärligt
fulländad, liksom flera andra skisser i
samlingen, tongångar, som oupphörligt skola
komma igen i Geijerstams tidigare
produktion för att spela för full orkester i Erik
Grane.
Men hvad är grunden till hans hetsiga
förbittring inför lifseländet? Svaret ger
boken själf, och i och genom detta lär
man känna ett annat vackert och äkta
karaktärsdrag i det geijerstamska
författarlynnet. Det är för att han ända till djupet
af sin själ så varmt älskar lifvet och
människorna, som det smärtar och harm ar
honom att se, hur ovarsamt de själfva bära
hand på sina öden. Han älskar därför
att skildra de elända, vanlottade, af lifvet
misshandlade och kommer så in på
allmogeberättelsen — det område, där han
kanske skurit sina vackraste lagrar. I
denna första karaktäristiska samling finns
det så ett par små skildringar från
folklifvet på Öland, det af författaren ofta
behandlade Öland, i hvilka han bittert äkta
tecknar fattigt folks lif i slit och släp,
tyngd och börda, grått i grått, utan fest
och blommor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
