Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf af Geijerstam. En återblick. Af David Sprengel - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
DAVID SPRENGEL.
tecknar mer debutanterna och medelmåttorna
än deras hållningslöshet och brist på
attityd, deras vacklande mellan motivens alfa
och omega. Mycket hos Geijerstam gör
honom till allmogens börne epiker. Först
och främst hans eget breda och oslipade
lynne, som låter honom bäst förstå
primitiva känslor, enkla grundstämningar och
osammansatta människor, och detta till den
grad, att han, när han längre fram i tiden
i »Medusas hufvud» och de efterföljande
böckerna i dess anda skall teckna de mer
facettartade känslor, som stiga upp hos en
af kulturen förfinad och af många olika
element hopfogad individ, känner sig
oförmögen att förklara dem och i undran som
framför något mystiskt hejdar sig inför dem
med ett: »Hvad som nu inträffade kan
ej i ord uttryckas» eller »Ingen skulle
kunna säga, hvad han nu kände inom sig».
Vidare hans stil. Om han också icke i
samma grad som Aron lider af »ett tungt
mål och en svår tunga», är hans språk
dock alltför monotont och litet smidigt,
för att han riktigt skulle lyckas i den
moderna själshistorien, som utom psykologens
skarpblick gärna kräfver kulturskaldens
stilistiska raffinemang. Förträffligt lämpar sig
detta språk däremot att berätta
allmogeöden och fattigmanstragedier, och -som sträf,
stundom bitter tolkare af skogstorpets och
fiskarstugans hemliga sorgespel har han
nått ett mästerskap, som ingen annan svensk
folklifsskildrare — ej ens Strindberg —
närmat sig. Dennes nervöst brinnande
språk är just ej ägnadt att öka intresset
för de marionetter han rycker af och an
på sitt snöre, —• våra bönder likna säkert
icke »I hafsbandets» författare däruti, att
de äro salamandrar, som lefva i elden.
Därtill kommer, att Geijerstam mer än
de flesta af våra skriftställare lefvat i
långvarigt och intimt umgänge med
landtbefolkningen och därigenom förvärfvat sig en
enorm sakkännedom och ett djup i
uppfattningen, som verkar fullkomligt
öfvertygande. Stundom kan denna ojämförliga
lärdom inverka menligt på konstverket,
som t. ex. när författaren i novellen »Ute i
skären» då och då glömmer sin uppgift som
lifsskildrare för nöjet att utbreda sig i
detaljerade beskrifningar öfver kustfolkets
seder och bruk.
Men dylikt händer sällan, och ett godt
exempel på, huru långt Geijerstam kan hin-
na, är den hemska berättelsen »Förbrytare»
(i dramatisk form 1894) i denna samling.
Den står på höjden ej blott af allt hvad
dess författare producerat utan öfver hufvud
af hela den svenska novellistiken. Sällan
eller aldrig i svensk litteratur har brottets
psykologi gifvits med så obeveklig sanning
som här, och dessa sidor, nyktra och kalla
som en vintermorgon, gifva läsaren en
suggestiv förnimmelse af den stickande
skarpa dagern i ett bårhus. Scen följer
på scen med obarmhärtig grymhet, liksom
senare i författarens lika mästerliga novell
»Fadermord», och man hinner ej hämta sig
från den nästan andlösa spänningen, förr
än allt är slut och ridån rullar ned efter
denna kväljande dram om ett hustrumord.
Det beprisade landtlifvets nattsidor afslöjas
här af en hand, som ej darrar på
manschetten. Vandrar man en sommarafton
genom en idyllisk svensk landsbygd, anar
man dunkelt den förfärande sanningen i
prästens tankar i berättelsen:
»Kristendomen hade ju härskat här i nära
tusen år, och den hade, sades det, förmildrat
sederna, fördrifvit vantron och gjort människorna bättre.
Men när han någon gång i ensamheten tänkte
härpå, syntes det kyrkoherden som om allt i grunden,
med vissa modifikationer kanske, var detsamma som
hvad gamla sägner berättade om förgångna släkten.
Samma vilda natur lefde obruten och förstörande
kvar, trots kyrkklockor, psalmsång och folkskolor,
och i de ensliga röda stugorna, som så
pittoreskt och fridfullt lyste fram mellan granar och
björkar, utkämpades månget sorgespel lika blodigt
som när på teatern ridån går upp och åskådaren
ser en hänsofven tid gå fram öfver scenens tiljor.
— Hunger och kärlek — det var hela historien».
II.
På hösten 1885 utkom den
uppseendeväckande uppsalaromanen Erik Grane.
Den är stor och betydelsefull i flera
afseenden. Som konstverk betraktad är den
visserligen ej fullt tillfredsställande. Man
märker, att de människor och förhållanden,
som här skildras, ännu ligga diktaren alltför
nära, äro alltför smärtsamt närvarande för
hans inre syn, för att han skulle kunna
vara mäktig det lugn och den öfverblick,
som ofta fordras för att en estetisk
produkt utan vank och lyte skall blifva till.
En skälfvande hand har nedskrifvit denna
bok, och rusig af biktens smärta och
sällhet har den tanke varit, som
koncipierat den. Men häri, i dess egenskap af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
