Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf af Geijerstam. En återblick. Af David Sprengel - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
447
ärlig och manlig bekännelse, ligger också
det framför allt gripande och stora i
boken.
Natten till den dag, som leder in i ett nytt
lifsskede, har kommit. Skalden har slutit
sig inne i sitt rum för att under den tysta
timmen framför sin arbetslampas ensamma
sol företaga sin själfuppgörelse och sitta
till doms med sin döda ungdom och åren,
som gått. Nattens tigande stillhet fläktar
hans panna med sin höga tystnad och sitt
oändliga svårmod. Minnen från
ungdomsstridernas salighet och elände, minnen från
stunder, då man velat dölja sig af skam
inför lifssmutsen, frysande i lemmarna af
den längtan efter varmt och aldrig sinande
solljus, som orgiegenomvakade nätter föra
med sig, minnen af de kval, som
ignoranternas bottenlösa idiotism ge en, innan man
lär sig att se den med ironikerns
hänförelse, bränna på hans ögonlock likt tårar,
som vilja fram, medan han samtidigt prisar
det helande lifvet, som hjälpt honom ur
ungdomsårens helvete och gjort att han
nu kan minnas alltsammans som en hemsk
dröm.
Erik Grane är den allvarliga och djupa
boken om den studentgeneration, som lefde
i Uppsala under sjuttiotalets sista år och
åttiotalets första. Hjälten är typen för de
bästa af denna generation, hvilka, befruktade
och befriade af andar som Rydberg och
Wikner, känt lusten att fråga och trånaden
efter sanning och klarhet vakna inom sig.
Erik Grane »bäres fram, längre och längre
fram, som af en osynlig kraft. Ty det
ligger en kraft bara i förmågan att kunna
och vilja fråga. Och det ligger en glädje
i denna kraft, en rik, outtömlig och
förväntansfull glädje». Som motsättning till
Erik Grane och hans vän Schultz, den
känslige och veke Schultz, skildras en mängd
komiska, sorglustiga och enbart sorgliga
företeelser ur den värld af »jubelidioter»,
som af romanen att döma tyckes varit
särdeles väl representerad äfven i dåtidens
Uppsala. Måhända har författaren syndat
mot rättvisan, när han i denna bok, som
vill omspänna så godt som hela
lärdomsstaden, egentligen icke framdrager en enda
representant för verkligt, besjäladt
forskar-nit, för vetenskapens elitkår, som väl dock
alltid haft fanbärare i Uppsala, lika väl som
dumheten och hyckleriet där varit företräda.
Hänsynslös funno många författaren, men
han var hänsynslös mot sig själf, som han
var det mot andra, öfvertygad om
ärlighetens rätt att visa sig naken. Och
uppriktig sorg är det, och icke sårfeber, som
talar i denna bittra klagan och anklagelse:
»O, du den första ungdomens tvifvelsfyllda,
sorgsna, oroliga tid! Jag önskar dig icke tillbaka.
Jag har aldrig längtat åter till dig, och jag skall
aldrig göra det. Ty jag tror ej, att den framtid,
som väntar oss, hvilka voro unga, när denna
berättelse spelar — jag tror ej, att denna framtid
skall blifva så tung som denna ungdom ... O,
Uppsala, Uppsala. Hur många törstande begär efter
vetande har du icke uttorkat! Hur mången käck,
ungdomlig förhoppning har icke slagit sin vinge
blodig af förtviflan öfver att hans bästa år till ingen
nytta förnötts inom dina trånga murar! Hvem
räknar dina offer, och hvem täljer den nöd, som
tyst förtvinar, under det dina officiela sångare och
skåltalare prisa lifvets vår och ljugande idissla sitt
falska: Inga stormar i vårt hjärta bo.»
Det är blott skada, att i en bok, där
det finnes många dylika ställen, sorgsna
och bittra som tårar, men varma också
som de, det äfven skall finnas icke få sidor
med banala och genomtänkta skildringar
af alldagligheter, och om dessa möjligen i
sin mån oidraga till lokaltonen, förminska
de likväl något bokens allvar och styrka.
Väl hastigt gjord verkar också romanens
afslutning. Hur blir nämligen finalen på
Erik Granes pinos historia? Jo,
sanningskämpen gör som Mowitz — flyr
lärdomssätet och går in vid en mekanisk verkstad,
hvarefter han gifter sig med ett yngre
fruntimmer, som blir hans lifs fullkomning.
Hör honom blott själf berätta:
>Hon var inte alls litterär och inte
vetenskaplig heller. Spencer hade hon visst aldrig hört
talas om, och Brandes visste hon inte hvad det var.
Men hon hade ett sådant klingande skratt och var
så full med skoj och spektakel och hade ett par
ögon, som lyste som lysmaskar under hennes
tof-viga lugg, och gult hängande hår hade hon och
en midja som vek sig som ett spö, bara hon sprang.
Jag tror att vi slogs först. — Och hvad hon
talade bra, och sådana roliga tankar hon hade. Det
trodde hon inte på och inte på det och inte på
det. Det vara dumheter, som gammalt folk satte i
oss som barn för att narra oss lyda.»
Nej, jag skall icke citera mera, det vore
synd mot det för öfrigt i stort sedt så
gedigna och präktiga arbetet.
Man förstår ju också, hvad författaren
menar. Från träldomens mulna år i Uppsala
föres Erik Grane vid en älskad kvinnas
arm ut i den starka, böljande och
brusande verkligheten, lycklig och tacksam mot
lifvet, som kan såra hårdt men ock bringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
