Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf af Geijerstam. En återblick. Af David Sprengel - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449
dringarna. De dunkla drifter, som skapa
förbrytare, ensamhetens gåtor och
ensittar-nas elände bli allt oftare temat. Den
underligt brusande musiken i tillvaron., lifvets
mystik, ger åt sidorna sin mörka klang.
Mildt och varmt omtalas nu döden som
den bleke ängel, hvilken bär timglaset i
sin hand och hvars öga bådar den eviga
och sorgförskingrande natten.
I diktsamlingen Satirer och drömmar
(1892) får det varma och finkänsliga hos
Geijerstam flerstädes ett vackert uttryck.
Han blossar nog upp här och hvar, och i
vers, vårdslöst tillskurna som på hån, visar
han oss, att den unga och trotsiga
förbittringen i »Gråkalit» icke ännu slocknat
i årens k3Tla, men hvad som mest griper en
i boken är dock vemodsdikterna och
sorgdikterna. Hur sällsynt vacker i sin stilla
och blida stämning är ej t. ex.
»Resignation», hvari han drömmer om framtiden:
På bordet lyser lampans lugna sken
och faller på min gosses bild framför mig.
Jag hör hans stämma, när han uppe re’n
hvar morgon kommer in och ler och stör mig.
Mitt öga faller än på hans porträtt,
och som jag ser därpå, det fuktas lätt.
Ty jag förstår, att också han en dag
med öppna ögon och med vaket sinne
skall stå och drömma vid en sarkofag
och fälla domen öfver fädrens minne.
Och kanske skall hans hjärta stå i brand
mer fritt och öppet för sitt fosterland.
Och dock, du lilla barn, när du blir stor,
då drömmer ingen mer vid sarkofager;
du slipper lefva på det hopp, som tror,
att skenet fostrar den, som det bedrager;
du lefver stark midt i den framtids dag,
som du var född att skåda — icke jag.
Och om, när jag ibland de döda bor,
de blad, jag här har skrifvit, skulle nå dig,
så tänk på mig som på en äldre bror,
som ensam, famlande, har sökt förstå dig,
en bror, som trycker i den tron din hand,
att du skall lyckas nå hans framtids land.
Uppfattningen af jorden som rymdens
hopplösast förvirrade nystan, den
psykologiska fördjupningen, den varma känslan,
detta är det karaktäristiska för Geijerstams
senare arbeten, hvilka här blott med största
knapphändighet komma att vidröras, då de
ju äro allmänt lästa och nyss behandlade af
kritiken. Medvetandet om att tillvaron och
människohjärtat bjuda på olösliga gåtor,
om också icke alldeles främmande för
Geijerstam under hans första författartid,
Ord och Bild, io:de årg.
hade dock endast sällan och obetydligt
kommit till uttryck. När det litterära
genombrottet hade skett, när man brutit sig
ut ur efterromantikens förfallna, skumma
och fåfängt hvarje sommar hvitrappade borg,
var han i likhet med kamraterna alltför
bländad af den solhvassa dager, som
strömmade öfver verklighetens torg och allmänna
platser, för att han genast skulle få syn på
de mer beskuggade gränderna och
afkrok-arna i staden, och liksom de var han
alltför berusad af glädjen att ändtligen få
skrifva om det »verkliga» lifvet, för att
han genast i början på allvar skulle vilja
tro på tillvaron af sfinxen med gåtorna.
Men många år hade man icke hållit
på med att rita af typer ur världsvimlet,
förr än man klart förstod, hvad man alltid,
fast dunkelt, känt, att det dock finns ting
i lifvet, som man ej fattar med händerna,
utan med aningen, och att det ändå
existerar, det där sällsamma, omatematiska
pius, som gör att två gånger två ej blir
fvra, utan fem eller tio. Men detta lärde
man sig af lifvet och af de ensamma
timmarna med sig själf, och när någon nyare
kritiker sökt göra troligt, att den förändring,
som iakttagits öfver hela den realistiska
linjen i Sverige, skulle innebära ett
återvändande till gudar, som man stenat, i
stället för en inre, målmedveten utveckling,
är detta blott ett groft taskspeleri. Tro till
äfventyrs åttiotalets podagergnälliga kritici,
att de varit behjälpliga härtill, kunna de vara
förvissade, att den skett väl deras bön
förutan. Efterromantikens estetik är
fortfarande mest lämplig för gymnasistföreningarna.
Jag har redan antydt, huru Geijerstam
i sina allmogeberättelser blifvit allt större
och djupare i det psykologiska; han börjar
nu också få blick för de hemlighetsfulla
slagskuggorna i den moderna tillvaron.
Prototypen för dessa senare, fördjupade
lifs-skildringar är den alltför litet
uppmärksammade novellen »Lifvets missförstånd»
i den för öfrigt skissartade och flyktiga
samlingen Stockholmsnoveller (1892). Den
berättar, hur en gift kvinna, som älskar
sin make med den varma glöd, hvarmed
en mogen kvinna håller af sina barns far,
gripes af minnet af en död, hvilken varit
hennes första kärlek. Denne andre
bemäktigar sig henne så småningom tum för
tum, sitter vid hennes sida, och hviskande
i hennes öra låter han henne se lifvet,
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
