Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf af Geijerstam. En återblick. Af David Sprengel - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
DAVID SPRENGEL.
läkedom åt såren. Det är blott den
konstnärliga utformningen af idéen som, här
liksom ej sällan hos Geijerstam, är litet hastig.
Man skall onekligen vara en mycket
framstående författare för att våga skrifva så
banala sidor~som de sista i »Erik Grane».
Ty om det — som Brandes säger -—- är
ett mod att vara begåfvad, är det också
kurage att låtsas som om man icke vore
det.
Geijerstams nästa bok var
novellettsamlingen Tills vidare (1887). Den innehöll
förträffligt berättade historier, såsom »En
smålänning» med sitt starka och goda humör
och den alldeles utmärkta lilla
skärgårdsstämningen »En ungdomsdag» med sitt
friska saltskum, men i sin författares
produktion var den blott en hvila på vägen,
ett »tills vidare». Så kom på höstensamma
år romanen Pastor Hallin. Jag tvekar
ej att kalla denna nu alldeles bortglömda
bok ett af Geijerstams störst tänkta och
vackrast genomförda arbeten.*
Dess ämne är omfattande och
betydelsefullt -—- den handlar om de andligen
ryggsvagas stora klass. Ernst Hallin har
haft en tid af tvifvel men tror sig hafva
jagat dem på flykten, när vi i bokens
början finna honom inbegripen i studier för
sin teologiska examen, längtande att allt
snart skall vara öfver och han själf få lämna
Uppsala och resa hem till fädernestaden,
det lilla Gammelby. Han kommer hem,
och under den tid, som förflyter, innan
hans vigning till präst hinner ske, växa
tviflen, och mer än en gång visar sig för
honom tanken att bryta med hela sitt
föregående lif, räta upp sig och afstå från en
bana, hvilken han i dylika stunder knappast
kan annat än förakta. Men att tänka, att
hela hans långa studietid skall hafva varit
förgäfves, det tyckes honom för hårdt, och
under omgifningens tryck, af rädsla att
göra sina fattiga anförvanter sorg, ger
han vika och låter biskopen viga sig.
Under hans vistelse i hemmet har ett
kärleksförhållande uppstått mellan honom och
en barndomsbekant, Eva Bauman. Det
präktigaste partiet i den för öfrigt allt
igenom välskrifna skildringen visar, hur
denna intelligenta och varmhjärtade unga
flicka grips af förakt för en man nog lumpen
* Sedan detta skrifvits, har arbetet i fråga
utkommit i ny, språkligt genomsedd upplaga.
att svika sin tro af hänsyn till
omständigheter och hur hon spottar krymplingen i
ansiktet. Ernst Hallins syster, Selma, är
också hon en af dessa starka, lifsdttgliga
naturer, som små förhållanden och
familjetyranniet så ofta tvinga att lefva ett fattigt
och grått lif, tills de slutligen knäckas, och
som aldrig få tillfälle att utveckla de krafter,
hvilka de bära inom sig. Hur vackert
skälfva icke dessa ord af Selma:
»Jag börjar bli gammal, fortfor hon med en
nervös " darrning på rösten. Kanske skall jag dö
som en gammal fröken, utan att hafva älskat, utan
att hafva burit ett barn på mina armar, ett barn,
som jag kan kalla mitt. Men skall jag det, så vill
jag åtminstone ha fått lära mig att arbeta och lefva
mitt eget lif, att blifva så bra och så duglig, som
jag kan drifva det till. Det blir illa nog ändå.
Men här blir jag en dålig människa, om jag stannar.»
I en replik som denne lågar redan
något af den Ellen-Keyska kvinnans patos.
Vid skildringen af Ernst Hallins öde
möter man ej nu de ungdomligt starka
ord författaren i ett dylikt fall skulle
uttalat vid den tid, när han skref sin första
bok. Han har blifvit äldre, han har sett
mera, han förstår mera och kan därför
också förlåta mera. En mognad iakttagelse
röjer också teckningen af den lilla
provinsstaden, hvilken i sin genre tillhör det bästa
och gedignaste inom vår nyare litteratur.
Men hvad man vackrast minnes, när man
lägger boken ifrån sig, det är dock Evas
och Selmas gestalter, de båda unga
kvinnorna med deras säkra och fasta skuldror,
mera starka att bära lifvets börda än de
tabessjuka och reflexionsfrätta männens
axlar. Boken är som helhet en af dem,
hvilka man vill att äfven de, som nu äro
unga, skulle läsa.
III.
Samtidigt med att han gör mycken
lycka med sina roliga och välgjorda men
litterärt mindre intressanta komedier,
utsänder Geijerstam efter hvarandra
novellsamlingarna Fattigt folk II (1889) och
Kronofogdens berättelser (1890). I dessa,
liksom i de äldre folklifshistorierna,
framställer författaren de människor, hvilkas
sinnesart bildas af hafsvinden, som brusar
in öfver skären, eller af stormblåsten, som
susar i de stora skogarna. Men allt
tydligare förnimmer man ödestragiken i skil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
