Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
459
det första intrycket och det första
hugskottet, nerskrifna med en aldrig så
dansande penna, är steget långt till det, som
kan få namn och värdighet af konstverk.
Skola är icke talang, men talang utan skola
kommer icke långt. Man får allt för ofta
hos Mari Mihi göra bekantskap med dessa
små klumpigheter, som bryta sönder
stämningen och sänka det helas nivå. När
författaren i Konungen och usurpatorn döper
en grefvinna till Liljeconvaljenpistol, så
borde hans öra säga honom, att det är en
kvickhet, som förlorat sin effekt till och
med i skämtbladen.
Det är alltid oklokt att ställa en
skribents horoskop. Hvad som föreligger af
Mari Mihi är ganska underhållande
förströelselitteratur, men med konst har det, som
sagdt, icke mycket att skaffa. Författaren
lär emellertid vara en helt ung man, och
det är alltså tillåtet att hoppas på saker
af mindre dagslän deartad natur.
B. H. B.
Henning von Melsted: Noveller i dialog.
Stockholm, C. & E. Gernandt.
Henning von Melsteds första roman
Georg Dahna hade till undertitel »En
upprorsman». Det är mycket i den nu
utkomna novellsamlingen som ger oss lust
att knyta tillsammans dessa ord med
författarens eget namn. Revolten är hvad
som i främsta rummet bär upp hans
skriftställarskap — en stark och obekymrad
ungdoms begär att knuffa litet på alla de
kinesiska murar, som lagar, häfd och
fördomar rest upp, att skaffa sig själf
armbågsrum och visa världen hvad han duger
till. Han är en frondör med värjspetsen
i positur mot det som samhället gillat och
stadfäst i nåder, och han tror, att det kan
vara hälsosamt att förarga emellanåt. Att
röra upp i det stagnerade, att lufta litet
i alla de gamla skräpgömmena, där det
vedertagna i tankar och moral lagt sitt
damm, det är hvad han vill, och man får
medge, att han icke tycks sakna mod.
Han kan taga groft och någon gång allt
för oförstående på sina ämnen, liksom de
ofta verka rena tankeexperiment utan rot i
lifvet; man får med ett ord intryck af att
problemen konstruerats för den spetsiga
lösningens skull. Tillvaron synes på en
gång enklare och svårare att komma till
rätta med än herr von Melsteds preparat
af densamma.
Öfver halfva boken upptas af ett litet
drama utan aktindelning — novell i dialog,
efter författarens terminologi —, kalladt
Arkitekten Kristiern Rolf, ett
konstnärssamvete. Det handlar om en man, som
efter att ha segrat i en pristäfling om
»Folkets hus» grips af insikten att detta
skett på bekostnad af hans egen
personlighet och endast genom ett offer åt
samhällets banalaste smak. Hans själsstrider
leda till en kris, som för honom på
hospitalet; när han utskrifs som frisk, står
hans verk färdigt till invigning. På själfva
högtidsdagen spränger han emellertid
kupolen i luften — den döda punkten i hans
byggnad, den som samhället prisbelönt
och tvungit honom att bibehålla — och
tar därmed sig själf i sin makt. Med
återvunnen styrka och följd af sin älskade
lämnar han så fosterjorden under folkets
förbannelser och »den silfverhåriges» ( =
samhällsauktoritetens) dom . . .
Detta är dramats yttre, i själfva verket
helt och hållet symboliska handling. Hvad
författaren velat skildra är, som
underrubriken anger, ett konstnärssamvete, den
förstörande eruptionen hos en stark och
våldsam personlighet, som kläms sönder
mellan sitt eget jags fordringar och
samhällets. Det är dessutom en ganska
ovarsam satir mot »dem som makten hafva»,
och scenerna med »den silfverhårige»
kunna förskaffa oss mer än ett hvasst
skratt. Af hela läggningen som idédrama
har blifvit en följd att flera af de
uppträdande endast stå som talrör, utan något
mera framhäfdt individuelt lif. I replikerna
är allt oväsentligt borthugget, hvilket gör
att de på sina ställen förekomma läsaren
väl »renodlade».
Af samlingens öfriga innehåll fäster
man sig särskildt vid Ett äktenskap
och Ett besök. Den förstnämnda novellen
är nog ganska uppkonstruerad och lider
af icke så få osannolikheter, men den
rycker i alla fall med genom författarens
oförskräckthet och slagfärdiga tunga. Den
har dessutom många grepp af obestridlig
psykologisk sanning, och upplösningen är
djärf, men långt ifrån omöjlig. — Ett
besök består af en enda scen, som man
minns länge. Ämnet är mer än en gång
användt, synnerligast i fransk novellistik;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
