Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
B. H. B.
Fru Bruce kommer på besök till en
ungdomsväninna, fru Emili Bunth på
Skillinge sockerbruk. Hon presenteras för
läsaren och traktens honoratiores på en
middag, som Bunths gifva till hennes ära, och
hon väcker genast intresse. Hon är icke
ung längre, och blicken talar om utståndna
lidanden. Föreningen med en rå och
hänsynslös man har gifvit henne en knäck,
från hvilken hon blott långsamt reser sig.
Det är i denna period af andlig
konvalescens hon nu på besöket hos sin väninna
träffar en annan man, som för några korta
stunder får hennes lifs- och lyckobegär att
flamma upp. Häradshöfding Åkesson blir
i sin ordning förälskad i fru Bruce, men
när frieriet kommer, har hon redan kämpat
ut sin svåraste strid med sig själf. Hon
vet, att hon har för litet att gifva, att
hennes bästa lifsmöjligheter äro knäckta —
och hon viker tillbaka . . .
Det är alltså en gammal historia
bokens fabel, men den är berättad med rik
och säker konst. Hufvudparten af
intresset får naturligtvis fru Bruce, och med
rätta. Men vid sidan af henne finns
dessutom ett helt galleri förträffligt tecknade
typer: den tunge, trygge disponenten med
sin vackra och tomma fru, »lille Göran»
och hans vän Edelborg, en skånsk
junker-typ af det cyniska slaget, fru Gina, pastor
Hanner och ändtligen gubben Bertelson,
den oförgätlige hästdoktorn. Han hör till
bokens allra bästa figurer, tagen på kornet
som han är med några linjer, och hans
orerande inför herrarna efter middagen hos
Bunth är ett litet praktstycke i det
drastiska. Minsta intresset får man onekligen
för häradshöfdingen, hvars person är
tecknad med alltför vaga konturer.
I landskapsscenerna visar sig
författarens gamla mästerskap; en månskensnatt
och ett par regnvädersstämningar minns man
länge. Kompositionen är förträfflig och
stilen i allmänhet lika känslig som säker,
ehuru provinsialismerna kunna störa ganska
betydligt. Några rena otympligheter
förekomma, som t. ex. följande passus: »Han
grep sig i det, men lät sig förnimma utan
att förklara». Och sammanställningen:
»henne ville han att hon skulle bli hans»
är ju ingen lycklig svenska.
B. H. B.
Mari Mihi: Dagsländor. Andra samlingen.
Stockholm, Ferdinand Hey’l.
Jag har icke läst Mari Mihis första
samling Dagsländor, men jag erinrar mig,
att den fick ett gynsamt mottagande och
framför allt betecknades som en löftesrik
debut. Om den nu föreliggande skall
anses ha infriat något af dessa löften, så torde
de icke ha varit så storordiga. Man kan
icke frånkänna författaren en viss talang.
Han berättar hurtigt och obesväradt och
saknar icke blick, hvarken för det patetiskt
effektfulla eller det vackra och rörande,
som kniper känslosamma hjärtan. I Erland
Stakes sista spelparti få vi en skildring
från Finland anno 1808 med raska
karelare och blodtörstiga kosacker, och
historien om den tyste gamle herrn till
Mäntsälä gård, som spelar bort hela sin
egendom för att rädda kuriren till Cronstedt,
är både spännande och stilistiskt
förtjänstfull. Öfverstens roman åter för i hemsk
grad tanken på de oljetryck, inför hvilka
en viss publik har svårt att återhålla
tårarna.
Den bästa berättelsen i boken — och
den enda, där läsarens konstnärliga anspråk
icke allt för mycket behöfva skjutas åt
sidan — är Konungen och usurpatorn. Det
är sagan om Äppelblommornas stad, som
midt i sin hvita hvila en vacker dag skräms
upp af den nya tiden i skepnad af en
mystisk herre vid namn Magnusson, med höga
vyer, späckad plånbok och ringar på alla
fingrarna. Den gamla tiden representeras
af konsul Stadius, hittills oinskränkt herre
i samhället, och mellan dessa två, kungen
och usurpatorn, står nu striden om
regementet. Det sitter hårdt åt för konsuln
en tid, men till sist afgår han med segern,
och Äppelblommornas stad får på nytt
sjunka in i sin hvita hvila. Det hela har
flera målande smådrag och är berättadt
med flykt och humor. I synnerhet är den
möderne lyckoriddaren roligt fotograferad,
och interiörerna från stadskällaren slå nog in.
I öfrigt utfylles samlingen till stor del
af reseminnen — från Budapest och Maurus
Jokai, från Runebergs hem i Borgå, från
Topelius’ Björkudden etc. Författaren
tyckes vara en både beläst och berest man
och bör kunna vara underhållande i
familjekretsen. Han har något af turistens
intresse för lifvet omkring sig, och
vakenhet och vitalitet äro goda saker. Men från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
