Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F. - Af Osvald Sirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
103
Hugo Samzelius: Fänriksår. Svenska bilder.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Denna den produktive
jägaren-författarens sista bok är en stilfull och rätt diger
volym, innehållande ej mindre än 45 längre
■och kortare vers- och prosabitar, fördelade
uuder rubrikerna »Ute i bygden», »I
hafsbandet», »Norrifrån» och »Fantasier». Där
finnas motiv från hart när alla Sveriges
landsändar, allt ifrån Blekinge och till
nordligaste Norrland; från skärgård till
bärgs-lag, från sörmländska herrgårdsparker och
norrländska ödemarker; från längesedan
flydda tider och från vårt eget nu. Där
finnas historier från slott och torparstugor;
landskapstaflor och stämningar från vidt
skilda nejder och alla årets tider;
skildringar af marknader och dansgillen, af jakter
och fisketurer och äfventyrliga
vildmarksfärder. Sagor och »fantasier» finnas där
— och griller och grubblerier.
Minst roande synas mig dessa
sistnämda — något föråldrade och oklara
tankar och samtal om tidens »materialism»
och okristliga egoism — samt de tämligen
obetydliga versbitarna. Genom bokens
öfriga partier däremot susar en frisk och
stark svensk luft; dessa målningar och
berättelser — bilderna från Skansen, »I
smedjan», »Marknad», »Skär», »Vrak»,
»Mästerlotsen Bomans torskmärke», »Ett dansgille
i skärgården», »Enslingar», »Pajalapastorns
julgran», m. fl. — äro barn af en
grundlig kännedom om och en innerlig kärlek
till land och folk, och de bilda
tillsamman ett vackert och rätt fullständigt galleri
af äkta »svenska bilder».
K. E. F.
Karl Robert Malmström: Samlade dikter. Fjärde,
tillökade upplagan. Helsingfors, G. W. Edlunds
förlag.
Blott två år efter det Topelius och
Tavaststjerna skördats af dödens lie
bortrycktes äfven den tredje af Finlands mera
betydande äldre svenskspråkiga skalder,
Karl Robert Malmström. Han dog den 21
maj 1900, sjuttio år gammal, borta på sin
prästgård i S:t Andreæ socken i östligaste
delen af landet. Kort före sin död hade
den åldrige skalden öfverenskommit med
sin förläggare om utgifvandet af en ny,
betydligt tillökt upplaga af sina samlade
dikter; detta värf öfvertogs efter hans
oväntade frånfälle af biblioteksamanuensen d:r
Arvid Hultin, som äfven försett den digra
boken (385 sid. 4- LI) med en sympatisk
och sakrik lefnadsteckning af skalden.
För den generation, som vuxit upp
under 1880- och 90-talen, tror jag Karl
Robert Malmströms namn mera betecknar en
kapacitet, ett namn inom den fosterländska
litteraturhistorien än någon afhållen, intim
personlig diktarbekantskap. Nu och då
kunde man visserligen få se hans namn under
dikter i den periodiska pressen, men tonen i
dem klingade mera som ett eko från
framfarna dagar än med lifvets egen väckande
röst — och därför glömde man dem åter
lika fort som man läst dem. Men det fanns
en tid, en generation — 1850- och
60-talens — som förstod och uppskattade, ja
t. o. m. betydligt öfverskattade Malmströms
skaldskap. Sällan har en diktardebut
hälsats med starkare entusiasm än Malmström,
då han julen 1856 utsände sin första
diktsamling. Tidningspressen i hemstaden Åbo
fann knappt ord starka nog för sin
hänförelse; samlingen betecknades såsom »det
varmaste, det känslan mest anslående, det
i sanning högst poetiska» inom den samtida
litteraturen. Topelius skref något mera
sansadt: »ehvad än dessa dikters öde i
öfrigt må bli, därom kan hr Malmström
vara viss, att de skola gå från hjärta till
hjärta» — men äfven i detta omdöme
ligger en betydlig öfverskattning beträffande
det stora flertalet af M:s dikter. Då jag
nu läser ånyo alla de bleka, sorgbundna
sångerna, kommer jag ofrivilligt att tänka
på gamla, gulnade små pappersark, där
någon varsam kvinnohand skrifvit af
skaldens drömmar i sober och fin piktur. I
sådan dräkt tror jag deras innersta
stämning bäst komme till sin rätt.
Dikterna äro ju ännu icke ens så gamla
som Topelius’ likartade ungdomslyrik, och
likväl — huru mycket mer föråldrade verka
de ej! De hafva stått sig vida sämre mot
tidens skoningslösa framfart — orsaken ligger
väsentligen däri, att Malmströms diktion
och formela uttryckssätt sakna den starka
personlighetens prägel, i stället vanligen
ljudande som en efterklang af hans svenske
namnes och Topelius’ musikaliska sång. Karl
Robert Malmström hör till den stora grupp
af vittra talanger, hvilka äro af intresse och
betydelse för sin samtid, emedan deras
produktion kännetecknas af alla de yttre
och inre egenskaper man vant sig att vänta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
