Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Osvald Sirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
O. S-N.
af en poet, men hvilka eftervärlden lätt
glömmer, emedan de sakna allt för mycket
af den individuela diktarkraft, som förmår
hoptränga de vida och djupa
allmänmänskliga känslorna i ovanskliga, enkelt fasta
former.
I sina tidigaste dikter framträder
Malmström som en skald med utprägladt elegiskt
temperament. Alla hans känslor kläda sig
i sorgeskrud, det är sentimentala
förklaringar om orsaken till midnattsmånens
blekhet, om betydelsen af Vintergatans stjärnor
m. m. dyl., men först och sist dock bitter
veklagan öfver hans i förtid bortryckta
fästmö. Vackrast och fullödigast tager sig
denna sorg uttryck i de två Celia-sångerna,
som under flera år sysselsatte skalden och
hvilka — ursprungligen afsedda att bilda
en hel cykel — ej blott i afseende å sin
elegiska stämning, utan äfven i afseende å
komposition och tankegång förete paralleler
med B. E. Malmströms Angelica-cykel, som
de visserligen icke uppnå i poetisk skönhet
och rikedom. De religiösa stämningarna,
som under skaldens hela lif utgjorde ett af
de väsentligaste källsprången för hans dikt,
få under denna första period vanligen
endast tjäna som omklädnad för hans hjärtas
ve. Men så småningom börjar den mörka,
sorgtyngda stämningen lätta, nu och då
tränger genom molnen en liten solglimt:
visor sådana som »Våren», »Gläd digl»,
»Julpolska», »Vivis visa» m. fl. friska bitar
klinga från skaldens lyra, bland hvilka
åtminstone Julpolskan — »Jul och ljus och
fröjd upp i himmelshöjd» — ännu länge
torde komma att sjungas på sin muntra
melodi vid juletid i Finlands tjäll. De
filosoferande natursymboJiska dikterna, med
hvilka tiden måhända farit värst fram,
blifva äfven med åren klarare och
manligare. Det afgjordt främsta numret inom
denna grupp är den långa beskrifvande
dikten »Elden», som jämte några andra
sånger år 1871 belönades af Svenska
Akademien med dess mindre guldmedalj.
I själfva verket är det Malmströms
humant kristliga religiositet, ej blott hans
varma patriotism, som inspirerat flere af
de dikter, hvilka sammanfattats under
rubriken »Fosterlandet»; han går utom eget
lands gränser och gör sig till tolk för
allmänmänskliga lifsprinciper och politiska
tilldragelser, så exempelvis i programdikten
»Arbeta!» — hans pastoralafhandling i
bunden form! — och sången öfver 1848
års revolution. När Malmström sjöng till
fosterlandet eller till sitt folk, var det,
karaktäristiskt nog, nästan alltid för att
ingjuta förtröstan och mod i svaga sinnen;
han själf ägde den bergfasta tro på ljusets
och sanningens slutliga seger, som intet
hot, ej ens verkliga nederlag förmå rubba.
Alltid då nöd eller fara hotade fosterlandet,
vare sig genom missväxt och hungersnöd
eller i följd af inre partisplit eller yttre
politiska våldshandlingar, kände han sig
manad att sjunga tröst och hopp. Ännu i sin
ålders sena höst (1900), när de politiska
ovädersmolnen redan urladdat sig den första
ödeläggande åskbyn, sjunger han till
Finlands studentkår bl. a.: »Din röst skall
fälla svekets dolk, skall som den skönsta
ljusets tolk kring Finlands stränder klinga».
Det kan ej nekas, att den vackra
topeli-anska idealismen redan klingar något tom
i den unga generationens öron, men
Malmström sjöng sin afskedssång så ljus som
hans hjärta det bjöd och han lärt i sin
ungdom.
»Minnen och hågkomster» heter den
sista afdelningen i boken. Här är
sammanfördt ett mindre urval af de
»fägne-rim», hvarmed skalden ofta spridde
stämning, glädje och tröst inom vänkretsen i
Åbo. Sak samma, om det gällde bröllop
eller begrafning, alltid var han färdig att
smida några lämpliga rim, och alltid gör
han det på samma varmhjärtade, flärdlösa
sätt, stundom dock väl slentrianmässigt.
Särskildt vill jag framhålla den dråpligt
målande karaktäristiken af fru M. K., då
hon fyllde 66 år.
Det skall sannolikt icke dröja många
år, innan Karl Robert Malmströms dikter
definitivt fått flytta öfver till den
litteraturhistoriska hyllan; man skall taga ned dem
såsom exempel på den idealistiska poesien
från i9:de seklets midt, men i mängden af
allt det förlegade gamla skall man då finna
en och annan äkta pärla, som bibehållit
sin glans; bland dem främst dikten »Ljus
och skugga», som jag här vill anföra,
emedan den utgör en ytterst karaktäristisk
exponent för Malmströms skaldskap samtidigt
som den visar, huru högt han kunde nå i
sina bästa inspirationsstunder.
Hvar än jag går
i mina spår
min skugga jämt mig följer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
