Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caprarola. Af C. Bildt. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
C. BILDT.
ung man, hvars förfäder rådde om
Cap-rarola för sex hundra år sedan, och
»mekanikern» Matteo.
Tuff, tuff, tuff — vi svänga af just
som klockan slår tio, ila genom Ripettan,
öfver Piazza del Popolo ut till Ponte
Mölle, upp på Via Cassia. Där är en
seg backe att börja med — ofta har
jag pustat upp för den på cykeln,
oftare suttit af — men automobilen rusar
upp, som af vingar buren. Vidare med
god fart än upp än ned öfver Italiens
fagraste land, Tibern till höger, Soracte
framför oss, guldgul ginst blommande
på vägens i rödt grus skurna sidor, sol
på himmeln, vår i luften, lärkodrill,
hundskall, herdars gälla rop, nyfikna kor,
skränande barn och bönder som sofva
på lassen. Det är ej alltid komplimanger
de mumla då de väckas! Kl. 10,37 äro
vi uppe på la Stortås höjder. Stortå
betyder den vridna, och vägens
slinger-bultar rättfärdiga namnet. Men styret
är i goda händer, och vi sakta knappt
i de värsta svängarna. Fram, fram flyga
vi öfver rullande betesmarker,
öfversål-lade af vulkaniska block, med här och
där ett gammalt torn som stucket i
marken. Hjordar af ruggiga hästar, som
aldrig känt en ryktborste, galoppera
upp till stängslen, följa med så långt
de kunna. En och annan kommer in
på vägen och upptager där
konkurrensen. Är det yrkesafund, är det dunkelt
hopp om befrielse från seklers slafveri,
som skapar hästars intresse för
automobilen? »En dåre öfverstiger lätt med
sina frågor det som tio philosopher
kunna besvara», skulle nägon
Freden-heims samtida förnumstigt ha anmärkt.
Säkert är, att kampagnans djurvärld
snarare ställer sig stridig gent emot
automobilen. Humlor, ollonborrar och
hästflugor väja ej undan utan komma
smällande en i ansiktet som skott från en
korkpistol. Kor och får äro svåra att
komma förbi och springa gärna tvärs
öfver vägen i sista sekunden. Och
hundarna sedan ! Vi förlora mycken tid
genom Donna L:s obenägenhet att köra
öfver dem. Det fordras påpasslighet
för att låta bli. »Jag har redan för många
på mitt samvete», säger hon och saktar
säkert hvar gång de knycka till och
kasta sig öfver vägen just framför hjulen.
Till och med åsnor och mulor bli
nervösa och klippa vildt med öronen, när
vi komma. Tacka vet jag grisarna!
De öka knappt trafven med en takt eller
sitta lugnt på hvad de äga bäst.
Klockan 11,1 äro vi vid Ellera och
ha 27 kilometer bakom oss. Ej vidare
fort kördt, men det är backarnas skuld
och — hundarnas. Vi stanna ett
ögonblick, ty motorn är litet varm — också
backarnas skuld. Men här finns vatten,
och snart äro vi klara att klättra
uppför deri dryga backen vid Baccano. Ned
igen med god fart, och nu se vi
Soracte såsom en fristående kägla resa sig
ur landskapet. En duktig backe till vid
Settevene, och bergsjätten står ej längre
framom utan bredvid oss. Vägen blir
slätare, och Monterosi skjuter upp
framför oss kl. 11,57. 38 kilometer ligga,
bakom. Vi skola just taga den lilla
stigningen med största hastigheten, då
det börjar surra och stöta misstänkt i
motorn. Ett, tu, tre — stopp blir det
trettio meter från byn.
Hvad har händt? Ja, den som bara
visste! — »Hoppa af och se efter hvad
som är fatt», säger Donna L. lugnt.
Nog tycker jag mig bakom det svarta
floret se en liten ironisk dragning i
mungiporna, men vi lyda naturligtvis. Hoppa
af! Ja, det gick nog lätt. Men se efter
hvad som är fatt! Hum — jag förstår
nätt och jämt så mycket af motorn, att
jag inte häller benzinen i vattnet, eller
tvärtom, och O. ännu mindre. Men man
kan ju alltid försöka, och Matteo och vi slå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
