Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caprarola. Af C. Bildt. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
C. BILDT.
bilen i en källare. Vi ha gjort 60
kilometer på 3Vä timme, med tre ej fullt
frivilliga uppehåll. Hade ej dessa,
backarna och hundarna varit, hade rekordet
nog varit styfvare.
Man må ha aldrig så stor lust att bese
ett märkvärdigt slott, så föredrager man
dock för det mesta att äta frukost, när
det är långt från morgonkaffet och man
har rullat ett anständigt antal kilometer.
Automobilen suger, liksom sjön. För
någon tid sedan hade jag på en auktion
köpt ett manuskript från slutet af
15ootalet, -i>La Caprarola d’ Arne lo Orth,
beskrifvande i 240 skaldestycken, hvart
och ett om fyra latinska disticha, slottets
härligheter och den välfägnad, som där
bestods. I ett stycke »Ad hospitem»
sjöng Orti:
Dant dape multiplici lautæ convivia mensce
Et levat ambrosio gemma liquore sitim.
Men se det var i kardinal Alexander
Farneses dagar, och när man var gäst
på slottet! På Albergo del Cimino
finnas inga lautæ mensæ. Vi få väl
hedersrummet, innanför en lång smal sal,
där maten kokas öfver risknippor i en
rökig spis, och där ett halft tjog bönder
och formän dricka sitt gula vin, men
matsedeln är af allra enklaste slag. Sak
samma, aptiten är god, och i
romarlan-det får man ej vara kinkig. Någon
li-quor ambrosius ha vi ej heller,
åtminstone att börja med, men under
måltiden kommer en jätteflaska med vino
santo från en af ortens honoratiores.
Här ligger nu slottet framför oss,
stödt mot bergets sluttning, med en
ofantlig öppen borggård, hvars två
terrasser genom monumentala trappor äro
förenade med byggnaden. Den är lagd
med tegel, som numera går litet i vågor,
och bland springor och hål växer
ymnigt gräs. Ett starkt intryck af förfall
är det första som slår oss, men det
glömmes då man står på trappan och
låter blicken flyga öfver landskapet. Vi
äro 475 meter högt och dominera hela
sträckan, som vi nyss farit igenom. I
öster ströfvar blicken öfver hela
Tiber-dalen tills den stänges af Sabiner-bergen,
i söder se vi ända till Monte Cavo, dock
ej Rom själft, som döljes af en
höjd-kedja; i väster och i norr däremot ha
vi Caprarolas skyddande kullar inpå oss.
Väl var stället valdt, och byggnaden
blef stället värdig.
Ja, det där var kanske bara sant till
hälften. En vackrare plats kunde
knappast ha valts, men icke låg den
bekvämt till för samfärdseln, många
kilometer från stora stråkvägen mellan Rom
och Viterbo och utan lätta förbindelser
med någon annan stad af betydenhet.
Hvad kunde väl förmått någon att lägga
en sådan arkitekturens juvel undan i
denna vrå af världen? Det vill litet
historia till för att svara på frågan.
Var ej rädd, min läsare! Man vet
lyckligtvis för dig mycket litet om
Caprarolas tidigare öden. Orten tillhörde
på tolfhundratalet släkten Orsini, indrogs
tvåhundra år senare till påfvestolen samt
förlänades därefter först till kardinal
Riario och slutligen 1521 till kardinal
Alexander I Farnese’s två legitimerade
söner Pier Luigi och Ranuccio. Huset
Farnese var redan då en gammal och
förmögen släkt, men dess egentliga glans
börjar först med kardinalen, eller rättare
sagdt med hans syster Julia, påfven
Alexander VI:s älskarinna. Tack vare
henne lyckades brodern vid unga år få
den röda hatten, och trettio år senare
besteg han själf som Paulus III den
heliga stolen (1534—49). Han har lämnat
två stora minnen bakom sig: kampen
mot reformationen och sin gränslösa
nepotism. På sin ovärdige son Pier
Luigi, en af sen-renässansens ruskigaste
figurer, slösade han pengar, äreställen
och förläningar. Han gjorde honom till
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
