Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - De blinda. Af Maurice Mæterlinck. Öfversättning från franskan af G. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
MAURICE MÆTERLINCK.
DEN ÄLDSTA BLINDA KVINNAN.
Jag också; det är många år sedan dess; jag
var blott ett barn; nu minns jag det knappast.
DEN TREDJE BLINDE.
Hvarför vill han, att vi skola gå ut hvarje
gång det är solsken? Hvem af oss kan märka det?
Jag vet aldrig om det är dag eller natt, då jag
går ut.
DEN SJETTE BLINDE.
Jag tycker bäst om att gå ut midt på dagen;
då anar jag strålande dagsljus, och mina ögon
sträfva att öppna sig.
DEN TREDJE BLINDE
Jag föredrar att stanna i refektoriet, invid
spiseln. I morse’ hade vi en stor brasa — — —
DEN ANDRE BLINDE.
Han kunde föra oss ut i solskenet på
klostergården; där har man skydd af murarna; man kan
ej komma ut, där är ingen fara alls, då porten är
stängd. — Jag stänger den alltid. — Hvarför rör
ni vid min vänstra armbåge?
DEN FÖRSTE BLINDE.
Jag har ej rört er; jag kan ej nå er,
DEN ANDRE BLINDE.
Jag försäkrar er, att’ någon rörde vid min
armbåge 1
DEN FÖRSTE BLINDE.
Det var ingen af oss.
DEN ANDRE BLINDE.
Jag skulle gärna vilja gå härifrån.
DEN ÄLDSTA BLINDA KVINNAN.
Min Gud! Min Gud! Säg oss då hvar
vi äro!
DEN FÖRSTE BLINDE.
Vi kunna ej vänta här i evighet! (En
aflägsen klocka höres slå tolf långsamma slag!)
DEN ÄLDSTA BLINDA KVINNAN.
O, så långt borta från klostret vi äro!
DEN ÄLDSTE BLINDE MANNEN.
Det är midnatt!
DEN ANDRE BLINDE.
Det är middag! — Är det någon, som vet
det? — Svara!
DEN SJETTE BLINDE.
Jag vet ej, men jag tror vi äro i skuggan.
DEN FÖRSTE BLINDE.
Jag känner ej mer igen mig; vi ha sofvit
för länge!
DEN ANDRE BLINDE.
Jag är hungrig.
DE ÖFRIGA BLINDA.
Vi äro hungriga och törstiga!
DEN ANDRE BLINDE.
Ha vi varit här länge?
DEN ÄLDSTA BLINDA KVINNAN.
Jag tycker vi varit här i sekler!
DEN SJETTE BLINDE.
Jag börjar förstå hvar vi äro — — —
DEN TREDJE BLINDE.
Vi borde gå ditåt, där midnattsklockan slog.
— — — (Alla nattfåglarna börja plötsligt blifva
lifliga i mörkret.)
DEN FÖRSTE BLINDE.
Hör! — Hör! —
DEN ANDRE BLINDE.
Äro vi icke ensamma här?
DEN TREDJE BLINDE.
Jag har länge misstänkt något; man lyssnar
på oss! — Är han återkommen?
DEN FÖRSTE BLINDE.
Jag vet ej hvad det är; det är ofvanför oss.
DEN ANDRE BLINDE.
Ha de andra ingenting hört? — Ni säga
aldrig ett ord!
DEN ÄLDSTE BLINDE MANNEN.
Vi lyssna fortfarande.
DEN BLINDA UNGA FLICKAN.
Jag hör vingslag omkring mig.
DEN ÄLDSTA BLINDA KVINNAN.
Min Gud! Min Gud! Säg oss då hvar vi äro!
DEN SJETTE BLINDE.
Jag börjar förstå hvar vi
äro–-Klosterhärberget ligger på andra sidan om den stora
floden; vi ha gått öfver den gamla bron. Han
har fört oss till norra sidan af Ön. Vi äro ej
långt från floden och kanhända vi kunde höra den,
om vi lyssnade ett ögonblick — — — Vi måste
gå ned ända till vattenbrynet, om han ej kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
