Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Från Skgaen till Fanö. Af L. Mylius-Erichsen. Auktoriserad öfversättning af John Hertz. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552
L. MYLIUS-ERICHSEN.
kunde se herremannens handtlangare rida
i skarpt traf längs stranden med tända
lyktor vid hästgjorden. Det guppande
lyktljuset skulle vilseleda skeppen att
styra mot land, i det besättningen tog
ljuset för ett annat skepps lanternor,
blinkfyr eller hamnbloss — styrde
därefter och förliste.
Det öde, som väntade sjömännen,
om de ensamma och med stora
ansträngningar lyckades arbeta sig i land frän
det sönderslagna vraket, var döden för
röfvarhand. Ett spadslag i hufvudet på
den ilanddrifne stackaren —- och man
behöfde icke frukta för skvaller i byn.
I den närmaste klittern gräfdes en djup,
lätt igenkastad grop — och hela
begraf-ningsceremonien var undanstökad. Ute
mellan sandrefven låg fartyget
sönderslaget, men icke desto mindre värdefullt,
drifvet i land »utan lefvande man
ombord».
Var den tidens västkustbefolkning
verkligen sådana förbrytare, som sägnen
berättar — och mycket tyder därpå —,
så har nu månget släktled på samma
kust öfvat bot härför genom många goda
gärningar. Redan långt innan de
nuvarande rationela räddningsapparaterna
kommo till användning, vunno de
väst-jutska fiskarna alla sjöfarande nationers
aktning för det oförskräckta mod,
hvarmed de i sina skröpliga båtar trotsade
det vilda hafvet och vågade lif och
välfärd för att rädda sina i sjönöd stadda
medmänniskor.
Redan från trettio- och fyrtiotalet
känner man många exempel på
västkustfiskarnas lyckliga räddningsarbete — men
tyvärr också på räddningsscener, där
såväl de skeppsbrutna som
bergnings-männen omkommo, emedan det saknades
ändamålsenlig räddningsattiralj.
Mot slutet af fyrtiotalet skedde början
till vår tids förträffliga
räddningsorganisation. Då anskaffades de båda första
räddningsbåtarna på västkusten, och
samtidigt stationerades en
raketkastnings-apparat därstädes. Men först på
femtiotalet kom ett rationelt räddningsväsende
till stånd genom upprättandet af nya
stationer och anskaffandet af god
materiel. Ar 1857 fanns det flera än tjugu
västjutska räddningsstationer. Fyrtio år
därefter hade stationernas antal från
Skagen till Fånö växt till fyrtiosex.
Det danska räddningsväsendets män,
de stora såväl som de små, äro förtjänta
af det största pris. Hvarje gång ryktet
om nya räddningsbragder går ut öfver
landet, faller det glans öfver kustens
fiskare och deras enkla namn. Då
nämnas de fattiga räddarna som landets bästa
män. Och händer det att de tillsätta
lifvet under utöfvandet af sitt vackra
men farliga värf, då är det landssorg i
Danmark. Granitmonumenten på de stora
gemensamma grafvarna vittna om det
danska folkets uppriktiga medkänsla och
tacksamma beundran.
Det danska räddningsväsendet är
bland de bäst organiserade och mest
praktiska på hela jorden. Danskarna
stå härutinnan odisputabelt jämsides med
engelsmännen, som tjänat dem och andra
folk till föredöme härutinnan. De i
Danmark brukliga redskapen för
skeppsbrutnas räddning äro säkerligen vår tids
bästa.
En strandning på den jutska
västkusten är lika intressant som storslagen.
Det är en eftermiddag i november.
Det har varit ett dygns frisk nordvästlig
kultje. Hafvet är i uppror. Sjöarna
bryta sig höga, breda och hvittoppade
mot refven och vräka sig med stort dån
in i bränningen. Oafbrutet brusar sjön
mot stranden och suges hvirflande åter.
Hela berg af skum drifva in mot
klit-terna, där de söndertrasas, hvirflas rundt
af vinden och försvinna. I täta,
manshöga moln yr sanden upp öfver stranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
