Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Från Skgaen till Fanö. Af L. Mylius-Erichsen. Auktoriserad öfversättning af John Hertz. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L. MYLIUS-ERICHSEN.
208
samma lif, afbrutet af nya
räddningsstrider — eller af döden i kampen mot
vilda element. — — —
Den som lefvat lifvet bland klitternas
härdade folk och gått de många milen
längs västerhafvets strand, han har också
hört mången sorglig saga täljas om de
sällsamma dramer, som utspelas på
sjunkande vrak. Han har hört berättas om
mången lysande hjältedat, som öfvats af
räddningsväsendets folk, af kustens
fattiga befolkning i mörka, stormiga dygn,
då skeppen förliste och kastades som
vrak upp på Västjyllands strand.
Han tänker på dessa dagar och dessa
män. Hur har han icke lärt älska denna
kust, denna fattiga befolkning!
Märklig är den västjutska kusten.
Milslång sträcker den sig, hvit af
sand, grå af sten, som brottsjöarna burit
dit upp, öde och tom, storslagen och
allvarsfull. Timvis kan man gå därnere
vid havstokken, mot norr eller söder,
följande den linje af hafstång och
sjöstjärnor, snäckor, musselskal och krossade
vrakspillror, som högvattnet kastat upp
på stranden med skummet; så lång dagen
är kan man gå de tunga, irrande stegen
och ingen möta, ingen se, ingen mänsklig
boning varsna och intet mänskligt ljud
höra. Endast hafvet, det ändlösa, det
grönblå, med de hvitskummande reflarnas
brus och klitternas mörka, dystra
flyg-sandsdrifvor och den sluttande stranden,
som ligger där så hvilolöst lång från
bukt till udde. I örat sjunger det
enformiga böljeskvalpet, dess stämning fyller
sinnet, och den, som en gång lärt att
älska det, blir det aldrig kvitt. Saltfrisk
är luften, himlen hög och synvidden klar
och obegränsad — och likväl hvilar det
öfver hela denna trakt en pressande tyngd,
som hämmar humör och fantasi, som
gör en tyst och lyssnande, i synnerhet
under långa kvällar, då mörkret kommer
plötsligt och alla gamla sägner rycka
fram i minnet: om varsel och liktåg och
skepp med död ombord.
Västjuten är vidskeplig se’n gamla
dar. En och annan fiskarkvinna ute
mellan de öde klitterna kan också
berätta om fördolda ting mer än naturligt
är; hon är förutseende och kan, långt
innan det sker, profetera om det som
kommer att tima pä hafvet, goda
strand-ningar och stora olyckor. Och då
händelserna så inträffa under årens lopp,
öfverensstämmande med dessa underliga
profetior, då hviskar folket: Ja, ja, det
visste vi nog, det gick det varsel om!
* *
Storslagen och skönhetsrik är Jyllands
västkust.
Ingen trakt i Danmark är så märklig
och så fager, trots enformigheten så evigt
ny som den jutska västkusten från
Skagens »gren» till Fanös långa, hvita strand.
Mellan dessa båda poler, vid hvilka ett
modernt badlif nu håller på att utveckla
sig, ligga spridda en mängd »badorter»
af mer eller mindre gemytlig,
dansk-bor-gerlig karaktär —■ gamla krogar, som
pyntat sig med det moderna namnet
hotell, och nyuppförda, mera tidsenliga
hotell, som funnit det lämpligt att kalla
sig krogar eller gästgifverier, — men här
ligga äfven stora sträckor okultiverad
natur, fullkomligt öde på halfva och hela
milslängder, möjligen bebodda af en och
annan förnöjsam fiskare- eller
torpare-familj, som ännu förvånad stirrar efter
en cyklist och frågar den främmande om
hans namn och hemort utan att samtidigt
tigga om drickspengar.
Den som en gång lärt sig älska den
västjutska naturen och folket vid
västerhafvets kust, vänder gärna tillbaka dit,
och med saknad minnes han den hittills
oberörda naturen och det äkta
gammaldags folklifvet, som ännu trifves på
Västjyllands kust mellan de öde klitterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
