Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - A. U. Bååth. Af Hans Emil Larsson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 72 HANS EMIL LARSSON.
han slungat ut till allmänheten sitt noli
me tangere, tystnat, Bäckström gjorde väl
en och annan gång sinnrika lyriska
småbitar, men det var nästan allt. Wirsén
hade redan börjat komma in på den väg,
där han mera tycktes vilja predika en
lef-nadsåskådning än ge omedelbart luft åt
känslor och diktaresyner.
Då kom Bååths första diktsamling
såsom en uppfriskande fläkt. Här fann man
det verkliga, konkreta lifvet, här möttes
man af det känslolif, som mer eller mindre
dunkelt rörde sig hos de unga, här ställdes
man inför ett och annat af de problem,
som snart så ifrigt skulle af ännu ej
framträdda författare debatteras.
Den akademiska ungdomen på 40-,
50-och 6o-talen hade sitt svärmeri 1
skandinavismen. Bland de sträfvanden och idéer,
som fyllt 70-, 80- och 90-talens ungdom,
kommer en gång arbetet för
folkupplysningen att ställas såsom ett af de främsta.
Och det har för första gången fått uttryck
i diktens form hos Bååth. Men detta
sträfvande har hos honom en nationel karaktär.
Han är här folkhögskolans skald. Att hos
vår allmoge väcka ideel syn och nationel
känsla, däri ser han folkhögskolans uppgift.
Själf gick han 1876, liksom fleie af hans
kamrater och umgängesvänner, i
folkhögskolans tjänst och verkade där flera år.
Den nationela känslan tager sig ej
blott uttryck i dessa folkhögskolesånger;
det finnes bland hans dikter åtskilliga, som
hafva mer eller mindre direkt tagna motiv
ur vårt lands historia eller gifva
omedelbara uttryck för kärleken till vårt land,
men dessa ligga, också de, långt borta
från den vanliga stråkvägen för den
fosterländska dikten, i synnerhet sådan den var
på 1870-talet med dess ofta nog stora
ord och starka löften. Hvad han sjöng
var enkelt, men det var äkta, såsom man
känner det ej blott i en festlig hänförelses
stund utan i arbetets hvardagslag. Det är
ej frågan om att falla för modern Svea
utan att offra sin skärf och offra sitt arbete
för att höja land och folk och göra detta
i de närmaste uppgifterna.
Den nationela känslan har en af sina
säkraste och friskaste rötter i kärleken till
hembygden. Och Bååth har såsom ingen,
och det redan här i sin första diktsamling,
skildrat Skånes land och folk. Hvad som
här skiljer honom från hans efterföljare,
de senare skånska diktarna, är den samlade
form hans bilder hafva, deras fasta
konturer, deras konkreta innehåll, deras säkra
färger och stämning. Och framför allt äga
hans skånska bilder en friskhet och
därigenom en impressionistisk fängslande kraft,
som ej förbleknar med åren.
Men i Bååths första diktsamling
förekom ännu en grupp af dikter, hvilka kanske
mest verkade med nyhetens, med
originalitetens makt. Det var de som mer eller
mindre berörde de samhällsfrågor, hvilka
då höllo på att tränga sig fram och som
diktningen snart bemäktigade sig. Utom
nva former för folkupplysningen var det
fattigdomsfrågan, arbetarefrågan,
kvinnofrågan, sedlighetsfrågan. En liten grupp dikter
med gemensam rubrik »Från gatan» gifva
bilder af skarpa motsatser mellan
samhällsklasser, rikedom och fattigdom, njutning
och nöd, mellan den af alla omhuldade
och värnade unga flickan, som är allas
glädje, och den värnlösa fallna, som af alla
föraktas, mellan förföraren och den förförda,
mellan storstadslifvet 5 onatur och landtlifvets
friskhet.
Den tiden svärmade vi för det objektiva,
verkligheten sådan den var. Det var en
reaktion mot den subjektiva lyrik, den
romantik, som förut härskat nästan allena.
Snart blef fältropet att man skulle gifva
verkligheten sådan den syntes konstnären.
I själfva verket kunde ej realisten heller
gifva verkligheten annorlunda än den syntes
honom. Och så gick man vidare: den
yttre verkligheten skulle blott gifva
symboler för idéer, aningar, drömmar, sväfvande,
öfvergående, flyktiga stämningar och intryck,
t. o. m. hugskott. Därmed hade rörelsen
lupit linan ut.
Nå, ingen teori är allena saliggörande
inom diktningen. Är skalden äkta, skapar
han konstverk, som förblifva sådana, äfven
om tidsvinden blåser från en annan kant.
Den realism, som på slutet af 70-talet hos
oss framträdde genom Strindberg, Änne
Charlotte Edgren-Leffler och Bååth såsom
banbrytare, har gifvit oss mycket godt. Och
Bååth var icke utmanande såsom
Strindberg eller nyktert iakttagande, kallt
reserverad såsom fru Edgren, utan varm
medkänsla låg bakom hans skildringar af
samhällets vanlottade, och han har aldrig
till-skrifvit en viss samhällsklass skulden för
samhällets missförhållanden. Han skildrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
