Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
B. H. B.
varit med i skeppsbrott eller satt sin fot
i det stackars söndersargade landet hos
Oom Paul och hans bibel- och
krut-sprängda slagskämpar.
Det är underligt hur de litterära
vindarna kasta om. Nämn mig den unge
författare — med någon varsamhet om sitt
namn — som för tjugu år sedan skulle
vågat sätta sig till skrifbordet och göra en
nära fyrahundra sidor stark roman om ett
krig, kanske utan annat att hålla sig till
än några tidningskorrespondenser. Men
nu icke bara vågar man, utan man lyckas
också — åtminstone om man heter Gustaf
Janson. Det kan nämligen sägas med ens:
Abrahams offer är i det hela ett starkt
och gripande konstverk. Något mera än
utrikesnotiserna har väl författaren ändå
haft till sitt förfogande; bland annat en
fantasi, hvars visionära styrka hör till det
sällsynta. Den kan ge oss ödsligheten
öfver veldtet, månskensstillheten öfver ett
sofvande läger, en drabbnings raseri och
förödelsen i ett dödsdömdt land med en
så förbluffande säkerhet, att man skall
leta efter ett falskt anslag eller en
teckning, som förefaller uppkonstruerad. Och
icke blott landskapen verka »sedda»; flera
af de handlande personerna i boken ha
gripits som på bar gärning af författarens
inre syn och återgifvits så friskt och
omedelbart som om hr Janson lefvat med dem
i åratal.
Boken är en roman och en
tendensskrift. Det är ett nytt förbannelserop till
de millioner, som slungats och slungas mot
kriget, och det namnlösa elände, som
följer i spåren. Författaren har fångats af
sitt ämne, och han spar icke färgerna.
En så skärande målning af krigets
eriksgata, som upprullas t. ex. i Westhuisens
och van der Naths ridt genom det
härjade landet, har väl icke gjorts af en
svensk författare hittills. Här såväl som
i bataljskildringarna glider tanken osökt
öfver till den store franske mästaren; att
Zolas La Débàele tjenat som mönster är
påtagligt. Det är samma episka bredd
och samma oförskräckta våldsamhet i
färgläggningen på båda hållen. Men när hos
Zola handlingen alltid får tala själf, låter
hr Janson tendensen gång på gång spränga
sönder stoffet, bryter af skildringen för att
taga till orda i egen person och bli
pekpinne åt läsarens fantasi. Öfverväldigad
af ämnet griper han oss i armen och
säger: »sen här, mina herrar . . . sådant är
kriget». Och vi hålla mer än gärna med
honom ...
Det är synnerligast på ett par ställen
i romanens första del dessa personliga
inlägg i det skildrade dramat verka störande
och obehöfliga. Bredden öfver ingressen
kan också trötta, och handlingen är till en
början något mager. Men från och med
bokens andra afdelning är allting mästerligt
i patos och medryckande fart och spänning.
Att relatera innehållet skulle bli för
vidlyftigt; jag nämner som exempel på några
af de mest lysande gjorda scenerna:
kvällsmåltiden i lägret, när du Wallou för ordet,
Simeon Ficks nattpredikan, det gripande
kapitlet med bokens titel och slutligen van
der Naths sista strid, en bataljmålning där
pennan gjort ett kraftstycke som penseln
i Vereschagins dukar.
Hvad man minst af allt torde behöfva
frukta för Gustaf Jansons litterära framtid
är bristen på uppslag. Hans fantasi tycks
icke känna någon ansträngning; det är en
jordmån, hvars alstringskraft har släktskap
med den tropiska ön han skildrat i
Paradiset. Författarens psykologiska förmåga
är dessutom allt annat än vanlig, och
bland personerna i Abrahams offer ges
det så förträffligt tecknade typer som
bokens hjälte van der Nath, den gamle
missionären, kommendanten de Vlies, den
försupne skurken Blenkins — nästan en
Bal-zacfigur i det onda — den engelske
modelöjtnanten Kennedy o. fl. I det hela har
Gustaf Janson med denna sin senaste bok
tagit ett mycket stort steg framåt, och med
de möjligheter, som tyckas stå honom till
buds, ser han icke ut att behöfva stanna
ännu på länge. Vi ha god plats i vår
nyare bellettristik för en så säker och
gedigen skildringskonst som hans, och om
den en eller annan gång kan trampa litet
tungt, så får man trösta sig med, att den
alltid har något att bära på.
B. H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
