Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
575
sublima och groteska grubblet i hiferno
och Legender är i Påsk utslätadt till ett
mildt tungsinne, som lyfter sig som
snödimmorna i styckets sista akt för vissheten
om att de tyngsta dagarna äro förbi.
Diktaren firar uppståndelsen, och det är just
denna brytning mellan mörker och
tillbakavändande ljus, återspeglad i dramats
handling och i Haydns musik före hvarje akt,
som i mina ögon utgör dess mest
fängslande egenskap.
Sedt som fristående konstverk är det
ju förträffligt byggdt med sin strängt
genomförda tids- och rumsenhet och handlingen
i jämn stegring. Den sceniske mästare
Strindberg länge varit är han här också, och
genialiska effekter saknas icke, liksom det
finns gripande repliker äfven i andras än
Eleonoras mun. Jag erinrar endast om
Elis’, när han skildrar de hemska somrarna
i den lilla öfvergifna staden. Lindkvist
med sitt skrämmande och groteska skick
— »Jätten i Skinnarviksbergen», som gör
stygga barn snälla — har ord som
pisk-rapp, och scenerna mellan Elis och
Kristina vibrera.
Det är emellertid kring Eleonora
dramat samlar sig. Hon är en af Strindbergs
själfullaste kvinnoskildringar och säkert en
af de egendomligaste i vår litteratur. Ett
sextonårigt barn, en sensitivanatur, hvars själ
fladdrar mellan mörkret och uppenbarelsens
ljus, ett lif bakom och öfver det vanliga,
ett patologiskt fenomen, om man så vill,
med något af helgongloria omkring. Hon
skildrar sig själf: »Jag är född gammal»,
säger hon. »Jag visste allt, när jag
föddes, och när jag lärde något var det blott
som att minnas». Och på ett annat ställe:
»För mig finns icke tid och icke rum; jag
är öfver allt och när som helst! — —
När det går min syster väl och hon får
sälja, så känner jag hennes glädje, och går
det henne illa så lider jag, men mest lider
jag, när hon handlar orätt» etc. Och hon
tillägger till Benjamin: »Vill du låta mig
upptaga dig, så skall jag lida för dig
0 eks åt.
Här har man nu att söka grundämnet
1 hennes väsen. Hon vet, att allt som
lefver lider men att hon måste lida mera än
andra, därför att hon ser mera och känner
mera. En droppe af den bibliska
försoningsmystären har fallit ner i detta lilla
hjärta, som icke kan sluta sig. Mänsklig-
heten har skuld, och hon skall hjälpa att
bära den genom att plågas, när andra
plågas och för att andra skola slippa att
plågas. Hon ömmar för allt och alla, för
fåglarna i kölden, för blommorna, som bli
mörkrädda om natten och icke kunna
springa sin väg, för telefontrådarna, som
lida när det går hårda ord genom dem
o. s. v. Det faller henne aldrig in att
klaga öfver sitt öde och tänka sig det
annorlunda. Martyriet är sändt af Gud,
och Gud är hennes vän, den som talar
illa om honom får icke sitta vid samma
bord som hon! »Du är alldeles som ett
lam, när det skall slaktas», säger Benjamin.
Och hon svarar: »När det vet att det skall
slaktas, så klagar det icke och söker icke
fly».
Med denna mystiska känsla af
förutbestämning, af ett kall i lidande och för
de lidande har Eleonora så mycket af
barnslig och rörande gratie, och öfver detta
själslif, hvars djup är okändt, leka en ung
kvinnas lynneskast och plötsliga
ömhetsutbrott. Scenen med Benjamin vid lampan
är i detta hänseende förtrollande. — Man
skapar icke en typ som Eleonora utan att
taga från sig själf. Diktaren har känt detta
grubbel och denna ångest, denna bäfvande
dyrkan af lidandet som lifvets mening,
denna själens clairvoyance, och han har
ryckt loss det från sitt inre och gifvit det
gestalt med sin fantasis trollspö. Man hör
hans egen stämma bryta igenom emellanåt.
»Ser du, det är min sjukdom att jag måste
veta allt, eljest blir jag orolig», lyder en
af Eleonoras repliker. Är det icke som man
här lyddes på diktaren själf, denna hjärna
som arbetat intensivare och oaflåtligare än
de flesta och hårdare än de flesta känt
kvalet att icke »veta allt»? —
B. H. B.
gustaf janson: Abrahams offer. En roman om
kriget. Stockholm, C. & E. Gernandts
förlagsaktiebolag.
Jag vill erinra mig, att en kritiker vid
anmälningen af Gustaf Jansons förra bok
Paradiset och på tal om det därstädes
skildrade skeppsbrottet yttrade, att
scenerna verka med det upplefvades hela
makt. Åtskilligt i den nu utkomna
romanen kan ge anledning att begagna samma
ord. Och ändå lär författaren hvarken ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
