Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Pionlanternan. En japansk spökhistoria af Lafcadio Hearn. Öfversättning för Ord och Bild af J. M. - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAFCADIO HEARN.
6o8
begrofs vid sidan om O-Tsuyu på
Shin-Banzui-In-templets kyrkogård i
Yanaka-no-Sasaki.
Här slutar berättelsen om andarna i
den gamla romanen om pionlanternan.
Min vän frågade mig, om historien
roat mig, och jag svarade honom med
att bedja honom föra mig till
Shin-Banzui-In-templets kyrkogård för att få
en så tydlig föreställning som möjligt
om lokalfärgen i författarens berättelse.
»Låt oss strax gå dit», svarade han,
»men hvad tänker ni om personerna?»
»Från västerländsk synpunkt är
Shinzaburo en tarflig karaktär. Jag har i
tankarna jämfört honom med älskarna
i våra gamla ballader. De voro
innerligt glada att få följa den älskade i
döden, och dock trodde de söm kristna,
att de endast hade ett lif i denna värld att
offra. Men Shinzaburo var en buddhist
med en million af lif bakom sig och en
million af lif framför sig; och likväl var
han så egoistisk, att han icke ens ville
offra en enda tarflig existens för den
döda flickans skull, som ej kunde finna
någon ro i sin graf. Och han var ännu
mera feg än själfvisk. Ehuru en
adelsman till sin börd och uppfostran, bad
han en präst skydda honom för andarna.
I alla afseenden visade han sig som en
föraktlig varelse, och O-Tsuyu gjorde
nästan rätt i att döda honom.»
»Äfven från japansk synpunkt»,
svarade min vän, »är Shinzaburo
närmast en tarflig figur. Men för
författaren var denna svaga karaktär af stor
nytta för att utve’ckla vissa händelser,
hvilka det kanske varit svårt att eljest
så verkningsfullt anordna. Enligt min
mening är den enda sympatiska
karaktären i berättelsen O-Yoné, typen på
den gamla tidens trotjänarinna, intelli-
gent, förslagen, full af utvägar, trofast
ej blott i döden, men utöfver grafven . . .
Nåväl, låt oss begifva oss till
Shin-Banzui-In.»
Vi funno templet ointressant och
kyrkogården ytterst förfallen. Fält, som
fordom upptagits af grafvar, voro nu
förvandlade i potatisåkrar. Bredvid stodo
fallfärdiga grafvårdar med inskrifter, som
smuts och mossa gjorde oläsbara, tomma
piedestaler och Buddhastatyer utan
hufvuden och händer. Ett nyfallet regn
hade genomdränkt den svarta jorden,
här och där kvarlämnande små polar, i
hvilka svärmar af späda grodor hoppade
kring. Allt utom potatisfälten tycktes
sedan länge vanvårdadt. I ett skjul
strax innanför grindarna varseblefvo vi
en kvinna, som lagade mat, och min
följeslagare tog sig friheten att fråga
henne, om hon visste något om de
grafvar, som beskrifvas i romanen om
pionlanternan.
»Ack! O-Tsuyus och O-Yonés
grafvar?» svarade hon småleende. »Ni finner
dem vid slutet af första gången bakom
templet, strax invid Jizo-statyen.»
Öfverraskningar af liknande art hafva
mött mig mångenstädes i Japan!
Vi trefvade oss fram mellan
regnpö-larna och de gröna fårorna af ny potatis,
hvars rötter säkerligen sögo sin näring
från många andra O-Tsuyu och O-Yoné,
och slutligen nådde vi fram till två
mossbelupna stenar, hvilkas inskrifter tycktes
alldeles utplånade. Vid sidan om den
största grafven stod en staty af Jizo med
sönderslagen näsa.
»Det är icke lätt att förstå
bokstäfverna», sade min vän, »men vänta!» Han
framtog ur gördeln ett blad mjukt, hvitt
papper, lade det öfver inskriften och
började att gnida papperet med en
lerklump. Då han gjorde så, framträdde
bokstäfverna i hvitt mot den
tillsmutsa-de ytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
