Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Genmäle till herr John af Klercker. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<630
PER HALLSTRÖM.
otvifvelaktigt ut som menadt i den
riktning jag förstått det, helst på sidan därefter
följer »den vilda religionsfanatismen» hos
boernas förfäder. Hela episoden stod dock,
hoppas jag, väl icke där bara för
truis-merna inför Dianatemplet. Att författaren
behöfde fara till Nimes för att komma på
dem, är det mest öfverraskande med så
enkla reflexioner. I fråga om
Wiener-kongressen kan jag för korthetens skull
svara med ett ord — Italien.
Detta var anklagelserna mot mitt sätt
att citera. Låtom oss nu se, hur den
stränge läraren själf gör det!
Först och främst säger han, att jag
»flerstädes och med styrka» betonar som
min uppfattning, »att ståndpunkten i frågor
som dessa uteslutande bör bestämmas af
känsla och tro, men icke af kunskap».
Jag har icke sagt det på ett enda ställe.
Tro förekommer i min artikel på två
ställen, den ena gången »ljus tro på
framtiden» hos ett folk, den andra gången
»trons och illusionernas ljusa ögonblick»
(1790). Det står således icke alls i det
samband Docenten D:r John af Klercker
gifvit det. Icke ens i fråga om blott känsla
har jag sagt det han låter mig säga. Som
min uppsats var ett försök att genom
betonande af känslosidan i saken vinna en
djupare förståelse, än som tycktes mig
ha nåtts genom facklärdomens enbara
sysslande med underordnade fakta, förekommer
ordet »känsla» för många gånger, att jag
nu för utrymmets skull kan genomgå dem;
jag får därför hänvisa läsaren att själf taga
reda på dem. Ingenstans står, hvad man
anfört som mina ord. Hvad som kommer
dem närmast är uttalandet, att våra
landsmän vid Magersfontein »ägt bästa
möjligheterna att känna sig till sin plats i
kampen», hvilket ju icke utesluter äfven
bättre kunskap, än hvad man får på långt
håll. På en annan sida talar jag mot
»fackkännedomens» anspråk på
kompetentare domsrätt än andras i en fråga, som
genom sin enkelhet och vikt, en nations
rätt att vara till, kan afgöras äfven utan
sådan. I sammanhang därmed talar jag
om »lamhet i känslan» hos dem som låtit
sig imponeras. Detta sista uttalande har
så i Docenten D:r John af Klerckers minne
tagit den karikerade form, han gifvit den.
Jag tviflar icke på att det skett på tämligen
god tro, men om jag bestämdt påstått något
så afvikande från sanningen, är jag rädd,
att jag fått höra obehagligheter. Nu får
jag höra en gammal truism om tro på
hvad man icke vet, ett stycke Boström,
hvilket är uppfriskande, ty han har tankar,
samt en ädelmodig försäkran att förseelsen
(som jag icke begått) icke tillskrifves någon
defekt i mitt sedliga medvetande.
Sedan nu granskaren vederkvickt sig
med att hålla räfst efter mina »citater», går
han obekymradt vidare. Jag måste för
utrymmet ta det kort.
Han säger först att jag »förknippar
rättsfrågor med gula aftonsolar».
»Aftonsol» förekommer i sammanhang
med Frankrike 1790. Där talas icke om
rätt alls.
»Allt hvad engelsmännen hafva att säga
är kablade lögner.» Det vore både
dyrbart och opraktiskt. Jag har naturligtvis
hvarken sagt eller tänkt det.
Att Lörd Roberts antände kojorna (sid.
495) påstås af mig ha satts i samband
med att »Englands vapendjur» (sid. 500)
»skola kunna vägleda sig, då de smyga»
etc. (samma sida litet ofvanför). Redan
sidobeteckningen klargör, ur hvilkens medel
denna vackra fantasi är tagen.
»Englands lösen är disharmoni». Icke
mina ord och rätt långt från mina tankar.
»Fackkännedomen är surmulen dissektion» .
Jag har oftare funnit den själfbelåten än
surmulen och då rätt klen i dissektion.
»Dissektion» förekom i ett helt annat
sammanhang. (Frankrike 1790.)
Fackkännedom är »prat som icke får
tumma på våra känslor». Åskådligheten
i denna bild är icke min.
Upplifvande sig med ett: »Nej, Herr
Civilingeniör!» fortsätter han nu med att,
på anförda grunder af hvad jag icke sagt,
säga mig några »allvarsord». Tyvärr äro
de fulla af truismer, hvilka denne författare
har en beklaglig benägenhet att ta lika.
respektfullt och allvarligt, som han tar sig
själf, men de innehålla äfven ting att taga
vara på. Jäg menar medgifvandet, att han
»beundrar lika mycket som hr Pl. dessa
stackars okunniga varelser, som ännu
fortsätta striden, därför att de icke veta hvad
de strida mot».
Det veta de nog vid detta laget lika bra
som Docenten D:r John af Klercker, men
de veta också något annat, som han icke
vet, de veta hvad de strida för. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
