Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugène v. Stedingk. Ett par minnesblad med anledning af Gluntarnes femtioårs-jubileum och Wennerberghyllningen i Uppsala den 15 maj 1901. Af L. Alfr. Hedin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
647
tyckte, att han nu kunde fått nog af
Uppsala. För min del tror jag, att han
helst velat stanna kvar där hela sitt lif.
Den fint bildade och intelligente
mannen invigdes snart nog i diplomatiens
mysterier. Att börja med blef han
legationssekreterare vid åtskilliga
utländska hof, så kammarherre, och iförd den
granna uniformen tänkte han helt
säkert på Glimtens ord:
»Visst är den dräkten kär för vissa patroner,
men passar ej för folk med fria fasoner.»
Slutligen blef han minister först i
Madrid och sedan i Köpenhamn.
Och nu blef det icke längre att sjunga
om huru
»Ministrarne sku resignera,
om de kunde som vi jouera
af sig själfva och lite mera.»
Under allt detta hade han dock svårt
att glömma sina student- och
Uppsalaminnen. Student var han innerst hela
sitt lif, ja, midt under det han som bäst
sysslade med de diplomatiska bestyren,
och ingen, som ej rätt kände honom,
kunde ana, att under det
kraschanbe-prydda bröstet klappade ett gammalt
varmt studenthjärta.
Hans väsentligaste och vackraste
lifs-värf betecknades af den tid (1860—66),
som han var förste direktör och chef för
Kongl. Maj:ts hofkapell och spektakler,
som det ännu den tiden kallades. Han
hade alla insikter och förutsättningar för
en dylik verksamhet. Musikaliskt,
litterärt och estetiskt bildad, har han älskat
scenen som få — därtill hade han ett
utprägladt humant, tillmötesgående och
älskvärdt sätt mer än de flesta —
hvilket allt också vid hans afgång
förvärfvade honom en rik skörd af tacksamhet
och erkännande.
Stedingk var gift med vår
framstående koloratursångerska Vilhelmina
Gelhaar.
Fot. G. Joop & Comp., Stockholm.
EUGENE VON STEDINGK.
Han afled i Södertälje 1871,
fyratio-sex år gammal, och var vid sin död
svensk minister vid hofvet i Köpenhamn.
På Stedingks lif kan tillämpas hvad
Magistern och Glunten sjöngo Vid
aftonbrasan på magisterns kammare efter
en stor middagsbjudning:
»––Och de fallna bränder spå oss,
att vår lefnadstråd blir spunnen
ljus och gyllne
men kort.»
I högre mening taladt var det endast
sanning, då det i en af verserna vid hans
graf hette:
»O, du förstod så väl att vänner vinna!
Ty i din blick låg hela själen öppen,
och i ditt anlet fanns en riddarprägel:
Trohet och ära!»
Nu till sist några rader om den gamle
Glunten själf — doktor Jonas Otto
Be-ronius.
Inemot 1847 hade Juvenalernas antal
betydligt nedgått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
